Min resurs fungerar!

Jag saknar Blåsenhus och våra roliga, intressanta och lärorika diskussioner. Många gånger har jag fått fler frågor med mig hem än vad jag hade i början på passen, men det har oftast varit bra för mig att få fundera - var står jag i den här frågan?

Nu, en lite kul grej! Min resurssida (IKT - med eleverna) har jag inte gjort riktigt klar än. (Frågan är väl om den blir klar någon gång, just nu saknas den rätta motivationen.) Men den fungerar! "Jag" har redan haft nytta av kontaktformuläret och om några veckor kommer en grupp lärare på nytt studiebesök. Jättekul! (Kanske någon av mina kursare varit framme och tipsat?)

Förresten tycker jag att mina etiketter till förra inlägget är ganska gulliga, något hände visst med Blogger de där dagarna...

Stolthet över sitt yrke

Skolan blir bara bättre och bättre
Läs! Sträck på er! Och var stolta! Politikerförakt har vi hört talas om länge, men vi behöver verkligen inte den nya stämpeln som stavas lärarförakt.

Jag känner att jag måste starta en ny blogg. Den här handlar ju inte heller om IKT (jag börjar i alla fall bli duktig på att länka), men jag kan inte sluta tycka en massa saker och tydligen inte hålla tyst heller. Förlåt Lars och Måns och alla kursare!
Mmmm, det blir en kul sak att göra i morgon!

Ett litet steg för ett IT-proffs, ett stort för mig

Idag har Blogger trilskats ordentligt, men nu verkar tjänsten var på G igen.
Jag lyckades faktiskt ändra i HTML-koden igår, så att jag har fått bildtexter och sidmenyn på min resurssida att bli enhetlig. Det är INTE snyggt när man ändrar på några textfärger manuellt och sedan har temat en helt annan grundfärg. Men nu blir det nog bra och jag är sååå nöjd över att jag vågade testa!
(Men jag tycker nog att Weebly har sina dåliga stunder också, för inte kan det vara mig det är fel på?)

Och utan konstruktiv kritik hade jag inte ens försökt att göra något åt det. Kritik ska lyfta, motivera och vidareutveckla... då är den bra.

Mot högre höjder?

Nu är frågan: klättrar jag för högt, tar jag mig vatten över huvudet eller är jag bara allmänt rent tokig?
Jag har fått feedback av Lars och Måns den här veckan. Båda har kommenterat mitt arbete så att jag blivit riktigt stolt och glad. Men det finns ju alltid förbättringsområden... Därför börjar jag nu testa att koda min resurs på egen hand, framför allt för färgsättningen. Lite överkurs, men man lär sig alltid något nytt - tror jag i alla fall? För säkerhets skull provar jag detta på en "övningssida". Puuhh! Lite nervöst är det, men hur farligt kan det vara?

Om skolk i betygen!

Lyssnar just nu på Jan Björklund i Lotta Bromés P4 Extra. Hur kan man bara strunta i ett flertal tunga remissinstanser? Varför skickar man ut ett förslag på remiss när man ändå har bestämt sig redan? Björklund drar också liknelser med vuxnas närvaro i arbetslivet, men missar att barn faktiskt inte är vuxna- det är därför vi kallar dem BARN!

Jodå, det blev skolpolitik idag också!

Svettig dag!

Hoppsan, idag var det svettigt värre att hänga med i allt som händer!  Ska jag slå rekord i antal inlägg idag?
Skriva sig till läsning: Seminarium 18 maj. Det här borde många gå på, för att få inspiration och förståelse för hur viktigt det är för framtidens skola.

Nu sätter jag mig i solen en stund till ...

Näe förresten, hittade precis en kul sak att göra med eleverna i årskurs 1, (via Erica Lövgrens blogg). En lekfull talsyntes på webben, Acapela.tv.

Vår IT-minister i DiU

Jag är tydligen på politikhumör idag. De första digitala stegen måste kunna tas i skolan.

Äntligen!

Nu tar jag mig återigen en frihet i den här bloggen. Den har inget med IKT att göra, men skolan förstås. Här kommer en artikel om tillståndet i svensk skola, skrivet av en erfaren pedagog. Skev mediebild om skolans kris. Jag kan bara instämma i allt hon säger. Och jag ställer mig frågan - vart är vi på väg om vi låter det fortsätta?
Jo, och så var det en fråga till: varför är vi lärare så tysta? Det funderar jag mycket över...

Om mobiler och nåbarhet

Här kommer ännu en läsvärd artikel från DN ”Mobilen är en statuspryl som fjättrar oss”.

Min lilla nalle är en helt omodern knapptelefon, men lagom "ingosad" eftersom jag till och med sover med den. (I sängen, inte på sängbordet.) I den finns för närvarande Orhan Pamuks bok Snö, som jag kan lyssna på när tankarna börjar fara på nätterna. Självklart är den också numera min väckarklocka och min "livlina" till tonåringarna. Jag får lätt panik om jag glömmer den hemma en dag, eller ve och fasa, tror att den är borta för alltid. (Oftast kvarglömd i sängen.)
Samtidigt har jag reflekterat en hel del över det där beroendet. Jag växte upp i en tid där man satt fast vid sin telefon på grund av den korta, men ändå hopplöst ihoptrasslade,  "snurrsladden". När jag talade i telefon så gjorde jag bara det, på sin höjd att jag klottrade på ett intilliggande papper. Jag koncentrerade mig på den jag talade med. Nu är det en fysisk omöjlighet för mig att sitta still och föra ett telefonsamtal med någon. Om jag hinner tömma diskmaskinen är det kanon, jag sitter ofta och spelar spel på datorn när jag pratar med släkten, och ibland kan jag till och med klara av ett toalettbesök när jag diskuterar saker med vänner (fast mycket tyst). Allt fokus på samtalet och den jag pratar med? - icke sa nicke!
Numera stänger jag bara av telefonen när jag ska till doktorn, annars är det ljudlöst som gäller. Jag kan ju gudbevars missa något. Så visserligen är mobilen en utmärkt pryl, men ack så stressande och splittrande.

Att skriva sig till läsning