Här kommer ännu en läsvärd artikel från DN ”Mobilen är en statuspryl som fjättrar oss”.
Min lilla nalle är en helt omodern knapptelefon, men lagom "ingosad" eftersom jag till och med sover med den. (I sängen, inte på sängbordet.) I den finns för närvarande Orhan Pamuks bok Snö, som jag kan lyssna på när tankarna börjar fara på nätterna. Självklart är den också numera min väckarklocka och min "livlina" till tonåringarna. Jag får lätt panik om jag glömmer den hemma en dag, eller ve och fasa, tror att den är borta för alltid. (Oftast kvarglömd i sängen.)
Samtidigt har jag reflekterat en hel del över det där beroendet. Jag växte upp i en tid där man satt fast vid sin telefon på grund av den korta, men ändå hopplöst ihoptrasslade, "snurrsladden". När jag talade i telefon så gjorde jag bara det, på sin höjd att jag klottrade på ett intilliggande papper. Jag koncentrerade mig på den jag talade med. Nu är det en fysisk omöjlighet för mig att sitta still och föra ett telefonsamtal med någon. Om jag hinner tömma diskmaskinen är det kanon, jag sitter ofta och spelar spel på datorn när jag pratar med släkten, och ibland kan jag till och med klara av ett toalettbesök när jag diskuterar saker med vänner (fast mycket tyst). Allt fokus på samtalet och den jag pratar med? - icke sa nicke!
Numera stänger jag bara av telefonen när jag ska till doktorn, annars är det ljudlöst som gäller. Jag kan ju gudbevars missa något. Så visserligen är mobilen en utmärkt pryl, men ack så stressande och splittrande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar