Fredagspepp!

Ibland känner jag att min undervisning inte är speciellt kul! Då gäller det att leta efter ljusglimtarna och inte gå ner sig alldeles i gyttjan. Jaha! Vadå kul? Jo, om jag börjar fundera en stund så finns det ganska många ljusglimtar, här kommer en:

När man undervisar i årskurs 1, bör ju rimligen läs- och skrivinlärningen vara det viktigaste. Och där är min arbetsplats faktiskt inte så himlans tråkigt, om jag får säga det själv. Jag arbetar nämligen på en skola där vi helt och hållet har lagt undan penna och papper vid läs- och skrivinlärningen. Eleverna skriver bara på datorerna och har hjälp av talsyntes för att höra och lära sig mer om kopplingen mellan ljud och bokstav. Självklart får de skriva med penna i andra sammanhang om de själva vill, men inte när vi undervisar i att läsa och skriva.  Vi gör så här av flera anledningar:

• Det är lättare att skriva än att läsa.
• Alla barn kan läsa den text de själva precis har skrivit. Det är mycket bra för självförtroendet!
• Eleverna skriver efter sin förmåga så lärarna kan individualisera mycket, mycket mer.
• Barnen får lust att skriva längre texter jämfört med traditionell undervisning. Datorn gör att de lättare får ur sig det de vill skriva om.
• Motoriken är inte klar för pennan och bokstavsformerna förrän de är ca 8 år.
• Det är roligare att skriva om man inte får ont i handen och dessutom måste sudda allt som blivit fel eller fult.
• Vi pratar språkregler mycket mer eftersom vi utgår från elevernas texter hela tiden. Lärarna kan gå in och rätta mer eftersom det inte är så betungande för eleverna att rätta.
• Eleverna blir fortare säkra på stavning eftersom de verkligen vill att allt ska vara rätt. Olika stavningsprogram hjälper eleverna att själva se att något är fel och att rätta till det.

 Ja, egentligen kan jag inte se en enda nackdel med det här arbetssättet. Visst är det struligt ibland med alla inloggningar, mappar, nätverksuppkopplingar och synkroniseringar som inte fungerar. Men för det mesta går det bra och fördelarna överväger klart.
Dessutom varvar vi skrivandet med pedagogiska spel som ska underlätta hanterandet av tangentbordet, och andra enkla spel som uppmuntrar till läsning.
I årskurs 2 tar vi in pennan i skrivandet och lär eleverna att forma bokstäverna rätt. Men då behöver vi bara lägga några veckor av tiden på det, i stället för hela årskurs 1.

Hm… nu peppade jag visst mig själv lite. Det behövs ibland.

Föreläsning i soffan

Nu har jag testat ett helt nytt sätt att ta in en föreläsning. Att ligga i soffan och lyssna och se på Elza Dunkel, (från den 26 oktober) samtidigt som jag antecknar i ett word-dokument och reflekterar över det hon säger. Mycket behagligt! Och intressant förstås.

Hon drar många intressanta historiska paralleller både vad gäller samhällsutvecklingen i stort och synen på lärandet. Hennes tanke om att läroböckerna (tack och lov inte de andra!) kan vara "utrotade" om några år, är oerhört spännande. Ska man fundera vidare så kanske skolan verkligen är "utrotningshotad" den också, såsom den unge mannen säger i länken på mitt inlägg den 19 oktober?

Hon återkommer ofta till att vi vuxna inte ska tro att eleverna/barnen kan allt. Vi har en vuxenerfarenhet som vi kan använda när vi möter eleverna ute på Internet och i samtal med dem. Tekniken är underordnad.
Hennes begrepp "i rummet" är tankeväckande, för mig och jag ska försöka börja använda det i stället för IRL. Internet och det vi har kallat "IRL-världen" är tillsammans det riktiga livet. Här lever många ungdomar, men också vuxna, stora delar av sitt liv och visst är det verkligt! För att skilja begreppen åt kan man i stället använda "i rummet". Bra! Det låter inte så värderande, bara platsangivande.
Under föreläsning använder Elza Dunkel en del liknelser som gör det lättare att förstå hur absurt vi hanterar Internet och informellt lärande i skolan. Hon har bland annat lånat bilden av "mentala hästkärror" som vi använder oss av i skolan och synen på lärandet. När man tillverkade de första bilarna såg de ut som en variant av gamla hästkärror, för man hade ingen annan idé om vad en bil kunde vara. Skolans bild av lärandet är en variant av detta. Vi (lärarna) vet inget annat än skolans lärande, det informella lärandet som ständigt pågår utanför skolans ramar har vi inte tagit till oss än. Och vi låter det definitivt inte påverka lärandeprocessen i skolan. Jodå, en del av oss har det, men inte tillräckligt många och kanske inte i tillräckligt stor utsträckning. Inte jag heller.

När jag ska påbörja min undersökning om vad mina elever gör på nätet, ska jag anamma hennes uppmaning att samtala med eleverna och sitta ner i lugn och ro med dem. Jag ska se om jag kan få göra det både med mina ettor och med min förra klass, alltså de barn som nu går i klass 4. Sen får jag fundera ut ett bra sätt att redovisa resultatet på. Hm...

Sömnlös

I natt kan jag av olika anledningar inte sova. Vad gör man då? Jag gav i alla fall upp sömnförsöken och satte mig vid datorn. Antar att det är ganska vanligt, eller? Hittade Elza Dunkels forskningsblogg, där hon den 21 oktober skriver om en ny forskningsrapport. Med tanke på våra uppgifter både om etik på Internet och medievanor hos barn, låter det synnerligen aktuellt. Elza Dunkels forskningsblogg NÄTKULTURER.

Jag vill tacka er alla för två fantastiska dagar på utbildningen! Fullmatat med intryck och avtryck...
Nu tror jag dessutom att vi har börjat lära känna varandra på riktigt. Mycket roligt!

Slutet för skolan?

Ja,om vi får tro den här unge mannen kan det kanske bli så? An Open Letter to Educators

Under Multimediabyråns temaflik finns mycket att hitta...

Vuxennärvaron

När jag läste om "Ungas integritet på nätet", gillade jag parallellerna som drogs mellan vuxennärvaron i "verkligheten" och den på nätet. På skolorna är vi väldigt noga med att det ska finnas vuxna ute på varje rast. Det ska vara utbildad personal på fritidshemmet och på fritidsgården. Om vi får veta att det finns platser på skolgården eller i korridorerna där elever kränks, ser vi till att ha extra uppsyn över just de områdena.
MEN vad gör vi vuxna på nätet? Vi flyr fältet (okej, lite drastiskt kanske...), men vi har abdikerat detta område för att vi kan för lite om det. Vi har missat poängen ganska mycket tror jag. Vi kanske inte behöver kunna mest? Tänk om bara vår närvaro och vårt intresse för vad som händer ute på Internet kan få barnen/ungdomarna att känna sig tryggare och vilja diskutera mer med oss om det de upplever? Kanske vår blotta närvaro kan få de som kränker att hejda sig lite?
Äsch, så enkelt är det ju inte, det fattar till och med jag, men det kanske finns ett korn av sanning i det?

Nätet är inte bara av godo

Fredagsmys med tacos väntar - måste bara få in den här länken först: Nätet är inte bara av godo. Hittade den på Aftonbladet.

BRIS

Rensade i den ofantliga högen med oöppnad post och gamla tidningar som jag inte orkat/hunnit läsa. Där låg också det senaste numret av BRIS-tidningen som denna gång handlar om mobbing. Där finns mycket läsvärt, bland annat länktips till denna sida: Ungas integritet på nätet. Flera artiklar i numret berör just mobbing på Internet, bland annat finns en intervju med Ann Frisén, professor i psykologi vid Göteborgs Universitet.

Vad är etik?

Nu är min startnyckel färdig. Tror jag. Antar att jag kommer att pilla på den lite till under veckan som kommer. Den blev fruktansvärt pretentiös men jag orkar inte göra om den - take it or leave it.
Nu sitter jag och försöker minnas hur jag började och inser att man kanske borde ha fört någon sorts anteckningar över hur processen framskridit. Men det är för sent för det nu.

Jag valde att arbeta med "pro ana"-problematiken. Dels kände jag verkligen för att få rikta mig mot andra åldersgrupper än 7-åringarna i min klass. Dels har jag en systerdotter som ganska nyligen börjat tillfriskna från ett allvarligt anorektiskt tillstånd. Dessutom har jag en 16-årig dotter som för ett år sedan uttryckte farhågor runt sin egen självbild och sina matvanor. Jag riktar in min startnyckel mot kollegor, andra vuxna och säkert gymnasieelever. Min systerdotter anser, med all rätt, att framför allt tjejers självbild måste diskuteras även på högstadiet, men om min startnyckel passar just där är jag mer osäker på.
Jag började med att läsa Aftonbladets artikel som vi fick som länk till uppgiften. Just den artikelserien är min systerdotter väldigt kritisk till eftersom den har använts av "proanas" som inspiration.  Aftonbladets intentioner har säkert varit goda, men om de tänkt steget längre och försökt överblicka konsekvenserna av artiklarna är väl mer tveksamt.
Efter denna läsning började jag söka på Internet och sant är det att "den som söker ska finna". Jisses vad material det fanns att använda sig av. Jag har verkligen försökt hitta en röd tråd att förhålla mig till men det var inte lätt. Till slut tror jag ändå att jag "fick ihop" det hyfsat - ni får avgöra det i nästa vecka.
Det roligaste var i alla fall att jag fick testa många av de verktyg vi lärt oss under kursen. Det blev Sumo Paint och Photo Story som de viktigaste hjälpmedlen. Avancerade bildsökningar har jag ägnat mig åt till förbannelse och dessutom tappat bort mig ideligen. Jag har tittat på Flashback, ett forum man kan ha många synpunkter på. Nationalencyklopedin, Wikipedia och Läkemedelsverket kom också till användning. Och så har jag förstås hittat ett antal bloggar och andra sidor där tjejer med anorexia skriver ut sin ångest. Usch!

Etik på Internet handlar om betydligt mer än vad som är lagligt eller inte.

Jag sliter mitt hår

Nu har jag suttit länge och funderat på hur min lilla etik-redovisning ska se ut. Jag började bra tycker jag själv, men efter fyra bilder som inte ens är färdigredigerade, har jag kört fast. Huvudet är fullt med bilder av och texter om utmärglade tjejer och deras rop på hjälp. Klart att jag blir nedstämd, men framför allt förbannad! Här tangerar man verkligen det tragiska fallet med självmordet på Internet, genom att flickorna pressas via fasansfullt extrema självsvältsdieter och snedvridna skönhetsideal, och några tittar på och uppmuntrar... Fy fasiken!

Länkar till ett inslag från Rapport där Eva Ikonomidis Svedmark säger en del intressant om etik och moral på Internet: "Man kan fundera en del på vår moral och etik"

Karusell i skallen

Ojojoj! Nu snurrar tankarna i huvudet. Dels handlar de om hur etikprojektet ska landa. Som jag känner just nu ska jag ta mig an "pro ana"-problematiken. Jag tänker mig att man kan rikta sig till sina kollegor eller till äldre elever (gymnasiet kanske?), men definitivt inte till mina 7-åringar förstås! Ideer och infallsvinklar finns men jag får inte riktigt struktur på dem. Jag måste fånga en röd tråd och hålla fast vid den. Jag har en expert i släkten och tänker rådfråga henne i helgen, hon är en klok 19-åring. Och det ska ju vara en startnyckel, inte ett helt tema. För min del kommer det som vanligt handla om att begränsa sig och inte dra iväg för långt och försöka omfamna hela problematiken. Etik på nätet var det visst.

Sen funderar jag på "bilden av min verksamhet". Vi har det extremt turbulent på min arbetsplats nu och det sätter sina spår i hur man uppfattar sitt yrke och hur man ser på framtiden inom det. Frågan blir då om man ska knyta an till det, eller låtsas att funderingarna inte finns och göra en rosaskimrande och kanske lite falsk bild av "verksamheten"?
Någon av kurskamraterna tog upp frågan om man ska hålla sig till IKT-temat i den här presentationen, men då tror jag att vi snävar in det för mycket och riskerar lite tråkiga, torra bilder. Skolan är ju så MYCKET! Jag tror vi kan få jättespännande bilder om vi får skapa presentationer av allt möjligt inom skolans värld.
Fast jag förstår samtidigt om man tycker att vi ska hålla oss till kursämnet och kommer förstås att respektera det om det är så det ska vara. (Varför kan jag inte komma på och säga vad jag tycker vid lektionstillfällena? Jag måste alltid hem och tänka först. Det kanske blir bättre när jag blir äldre...?)

Men i huvudet snurrar också tacksamhetstankar. Tänk vilken tur att jag får gå den här utbildningen och satsa på mig själv och min utveckling som människa och pedagog. Tänk att jag får träffa så härliga människor och att jag får nya vänner. Jag vill ha mer - det är så länge till nästa gång.

Skaparglädje hemma

Idag var jag bara tvungen att testa mina nyvunna kunskaper i Photo Story så fort jag kom hem. Vilket fantastiskt roligt program och bara att ladda ned! På drygt fem minuter (så lätt programmet är att använda!) hade jag skapat en ny presentation - när mina barn gör köttbullar. Till detta lade jag Queens "We are the champions..." och min lycka blev fullständig när jag fick till musiken perfekt! Jaja, det var verkligen inget mästerverk, varken bild- eller textmässigt - men ändå...
Glad i hågen visar jag detta för mina barn. Sonens reaktion: Mamma! Vad har du för problem? (Till saken hör att han är 14 år och bara road av sina egna skämt.) Dottern säger: Jag förstår verkligen inte vad som är kul? (16 år och MYCKET svårroad.)
Mitt "problem" är att jag har väldigt mycket barnasinne kvar och att det här verkligen är roligt och dessutom ser proffsigt ut!

Kunskapssyn och fusk

I helgen hade jag en mycket intressant diskussion med en 18-årig, framåt kille. Han är piratpartist och ”datanörd” ut i fingerspetsarna och jag känner mycket avhakad när det gäller mina relativt magra datakunskaper. Men! Denne unge student som jag trodde var extremt liberal i användandet av datorer och internet, visade sig vara väldigt reaktionär i ett avseende. 

När vi träffas brukar vi lösa korsord, en och en eller tillsammans alltefter stundens ingivelse. Den här gången uppstod en fråga om en större ö i en svensk sjö och vi ”hade det på tungan” men kom inte på namnet. Jag föreslog helt sonika att vi kunde ta internet till hjälp för att få fram svaret. Men icke – det var fusk, enligt den unge mannen.

”Fusk?”, ifrågasatte jag. ”Det är väl inte mer fusk än att vi frågar varandra?”

”Jo, man ska kunna det själv. ”

”Men vi kan det ju inte själva! Och vi lär oss ju något, det är väl inte fusk?”

”Jo, det är fusk för på nätet finns all samlad kunskap, då är det fusk.”

För mig var det här en mycket intressant diskussion. Vi kom inte längre trots att vi fortsatte att tjafsa med varandra en god stund. Men mina funderingar runt min egen kunskapssyn väcktes återigen. Jag tror att samhällets och skolans kunskapssyn måste ställas på ända och diskuteras mycket mer framöver. Och tydligen gäller det även bland unga människor och inte bara oss gamla stofiler.
Är det intressant hur jag kommer på ett svar om jag samtidigt lär mig något nytt? Är det skillnad på om datorn ”ger” mig ett svar eller om en fysisk person gör det? Vad är viktigast – att jag inte kan lösa korsordet alls eller att datorn/internet hjälper mig och att jag samtidigt ökar mitt eget kunnande?
Jag har inte tänkt färdigt runt allt detta men en sak vet jag att jag gärna gör – jag ”fuskar” och jag lär mig.