Feedback från Arne Trageton

Jag fick ett långt mail från Trageton igår. Vad kul att han gav sig tid till det!
Han gav mig mycket beröm för filmen, men också bra förbättringsförslag. Bra saker som jag kan tänka på bildmässigt i filmen. Mycket intressant med tanke på hur jag gjort mitt bildurval och då inte tänkt hela vägen pedagogiskt.
Men det viktigaste var olika förslag på hur vi kan förbättra vårt arbetssätt i klassrummet med eleverna. De sakerna måste vi absolut ha i åtanke när vi sätter igång arbetet med de nya ettorna till hösten, och förstås i det fortsatta arbetet med mina egna elever i tvåan.

Precis som några bekanta kursledare, framhöll Trageton hur viktigt det är med ljud och bild i dagens mediasamhälle och i skolan förstås, när man vill framföra ett budskap (= min tolkning). Här har jag fortfarande mycket att lära, men jag har kommit en bra bit längre under det här läsåret.

Trageton och mail

Jaja, nu kan jag inte sluta blogga. Det är som ett gift så fort jag loggar in...

Igår fick jag veta (på omvägar) att Arne Trageton sett min lilla amatörfilm om att skriva sig till läsning. Tydligen har han skrivit ett mail till min rektor för flera veckor sedan och bett om min mailadress. Undrar om han tänker skälla på mig? Jag är faktiskt lite orolig för att han ska vara negativ till att jag hänvisat till honom och fotograferade hans bok.

Tyvärr har jag inte fått se ursprungsmailet, då kanske jag inte skulle behöva vara orolig?

Svettig dag!

Hoppsan, idag var det svettigt värre att hänga med i allt som händer!  Ska jag slå rekord i antal inlägg idag?
Skriva sig till läsning: Seminarium 18 maj. Det här borde många gå på, för att få inspiration och förståelse för hur viktigt det är för framtidens skola.

Nu sätter jag mig i solen en stund till ...

Näe förresten, hittade precis en kul sak att göra med eleverna i årskurs 1, (via Erica Lövgrens blogg). En lekfull talsyntes på webben, Acapela.tv.

Att skriva sig till läsning

Jante igen, fast bara lite

Jag skulle visa min Photostory-film om "att skriva sig till läsning med dator" för arbetslagskamraterna i måndags. Skulle filmen funka i deras ögon? Kan jag använda den framöver?
Jag hade turen/oturen att få med ett helt annat arbetslag och dessutom rektorn på samma möte. Och av någon anledning kändes det jättejobbigt och jag bad nästan om ursäkt för att jag tog deras tid i anspråk. Knäppt!
Men tydligen är filmen okej, eftersom det blev visning för förskoleklassens föräldrar redan dagen därpå. Jag fick också förfrågan om att lägga ut den på skolans hemsida, men där är jag nog allt lite snål trots att det var smickrande. Den ska in på MIN hemsida först. Om jag publicerar den på YouTube blir den ju allmängods. Fast det kanske också är bra? Råd mottages tacksamt!

Måste bara fila lite till på den där sävliga speakerrösten.

Tummen som bidde en vante

Ibland blir det som i sagorna, ibland tvärtom. Vår slutredovisning har nu vuxit till något jag hoppas vi kan ro iland. Gör vi det blir det kanonkul! Med all den bredd som finns i vår grupp kommer det säkert att gå. Jag måste bara inse att det är myrorna som tillsammans gör jobbet. Ingen myra bygger en hel stack själv - som tur är.

Min lilla redovisning om hur jag (och mina kollegor) låter eleverna skriva sig till läsning men datorer togs emot positivt. Jag blir glad över att få prata om det arbetssättet och känner att jag får nya tankar och vinklar på ämnet när jag diskuterar det med andra. (På min arbetsplats hinner vi aldrig komma till dessa viktiga diskussioner, vardagspaniken tar all plats.) Men jag känner att här är Sverige MYCKET långt ifrån en likvärdig skola.

Till min framtida resurs

Ojoj! Dags för en stunds lunch och sen på'et igen. Jag försöker göra en film om hur jag arbetar med att skriva sig till läsning och varför jag gör det. Jag skriver manus, fotograferar barn och texter, redigerar bilder och har börjat med ett utkast i Photostory (på rekommendation av Lars). Det låter ganska enkelt eftersom det är min vardag det handlar om. Men bara att gå igenom lämpliga bilder och redigera dem, tar ju en evighet. Att hitta en röd tråd i manuset är inte helt lätt det heller. Och om man sen glömmer att "fota" en del saker i skolan och har två mil dit, så blir man en aaaning försinkad och liiite frustrerad. Men det är mest kul!

Förra veckan höll jag i "ASL-fortbildningen" för tre förskollärare på min skola. Jag körde en Powerpoint med pedagogiskt samtal runtomkring, som tydligen blev väldigt uppskattad. Nu viskas det om att jag kanske ska göra samma för hela skolan. Vad kul! Tänk om kollegorna börjar fatta att vi "lågstadielärare" kan tillföra dem något?
Jo, (som svar på en outtalad fråga), det finns en tydlig hierarki även i skolans värld!

SIDA-besök

Igår hade klassen fint besök från Tanzania, Laos och Vietnam. Totalt var det ca tio stipendiater från Asien och Afrika som besökte vår skola. Tre av dessa valde att komma till ettorna för att se vårt datorarbete. Återigen kände jag hur vansinnigt roligt det är att få presentera det här arbetsättet. Jag är lite halvkryckig på att uttrycka mig på engelska, framför allt tycker jag att många fackbegrepp i skolans värld är knepiga. Men trots detta ville jag verkligen försöka förmedla allt det positiva jag känner. Det verkade som att de var genuint intresserade, och naturligtvis hade de massor av frågor. Sedan måste man ju vara realist och inse hur långt vår verklighet är från deras. "Detta kan de bara drömma om med tanke på deras materiella förutsättningar", sa en av guiderna. Men kanske någon dag... Och vi ska ju kunna vara stolta ändå!

Intelligent på tangent

Jag önskar att det var jag själv som kom på den fyndiga titeln Intelligent på tangent, men tyvärr är det ju inte så. I Finland har man forskat på att låta 6-7-åringar skriva sig till läsning och presenterar nu delar av resultatet. Jag blir så otroligt glad över det som sägs i filmen, det styrker mig i tron att det här är RÄTT. Inte minst demokrati-aspekten på arbetssättet är viktig. Riktigt så långt har jag faktiskt inte tänkt innan, men det är ju helt sant!
Jag har också beställt ett dokumentationsex. från Åbo som jag hoppas kommer i brevlådan snart. Allt som styrker mig behövs för att orka envisas. Kanske kan ett sådant här resultat hjälpa oss att få fortsätta att arbeta med vårt projekt?

Jag hittade förstås filmen som länk i en av mina egna digitala lärresurser, bloggen Klurigt, lurigt och roligt i skolan. Det verkar som att Erica Lövgren "e på hugget".

Efterlyses: nytt jobb

Igår fick jag veta att min enhet på skolan inte kommer att finnas kvar så länge till. Än är det väl inte riktigt klart om vi ska flytta redan till hösten eller om vi ska fasas ut i takt med att eleverna växer? Oavsett hur det blir med det, så kommer det inte att finnas elever i de lägre årskurserna på skolan. Vilket också innebär att vårt arbete med "att skriva sig till läsning med dator" inte kommer att kunna fortsätta. På ett föräldramöte i måndags, på skolan dit eleverna ska, berättade den berörda rektorn att man inte har utrustning för att arbeta så.
Själv funderar jag nu på om jag överhuvudtaget har ett jobb till hösten? (Jodå, kommunen lär väl inte kunna sparka mig?) Och vad är det då för jobb? Är det nu jag ska ta chansen att göra något annat? Vill jag det?

Brända pengar!

Vårt projekt med "att skriva sig till läsning med dator" fick statliga pengar under förra året. Inte jättemycket, men nog för att ge oss lite tid, lite fortbildning och råd till en del inköp av hörlurar, möss och kameror. I november skrev vi en lägesrapport om projektet, där önskade vi få använda pengarna som fanns kvar till BETT-mässan i London. Fortbildning, inspiration och personalvård i ett.
Svaret blev att pengarna skulle användas till att köpa in fler datorer i stället. Det var redan bestämt högre upp. Okej, det är ju också bra, blev vår reaktion. Tänk att få datorer så att vi, förutom klassuppsättningen med laptops, kunde få flera datorer uppställda i klassrummen, och inte behöva dela dem med några andra.
Sedan blev jag sjukskriven, kopplade bort alla tankar på skolan och i dagarna har jag fått veta att pengarna "bränt inne"!
Jag är inte jätteglad!

Arbetsglädje

Nu har eleverna i klassen verkligen fått smak på det där att blogga. De formligen överföll oss när vi kom till jobbet idag: Vem ska få blogga idag? Mamma kunde inte kommentera! Hur gör man? Jag vill skriva men inte läsa högt. Det är min moster som skrivit kommentaren. Pappa hjälpte mig.
Ja, det var mycket de vill säga oss en måndagsmorgon. Och det har varit många besökare på bloggen under helgen. Bara det var jättekul!

Jag kan förstås inte låta bli att länka till deras blogg: Ettorna på Västra. När man läser barnens inlägg, kan det ju verka konstigt att eleverna skriver i stort sett felfritt. Men vi är mycket noga med att allt de skriver på datorn när vi lärare styr innehållet, ska vara korrekt. Då kan vi  knappast sänka kraven när de skriver offentligt. Men vi diskuterar alltid rättningarna tillsammans med eleverna och ser att de lär sig stava otroligt snabbt. Barnen får gärna komma med egna förslag på innehållet i bloggen, men än så länge har de behövt idéer från oss för att komma igång.

Karin Johansson, som går terminen före oss på IKT och lärande, berättade att deras föräldrar svalnade i intresset efter ett tag. Jag undrar vad man kan göra för att hålla lågan brinnande?

Jag tror äntligen att jag börjar få en ny idé till "bilden av min verksamhet". Skolan har tre ord som ska vara mer centrala än några andra: kan, vill och vågar. Undrar vad ettorna kan, vill och vågar? Kan man göra en film om det? Jag blir i alla fall glad över att ha en idé igen...

(Har ändrat layouten på min blogg - den gamla var alldeles för lik elevernas.)

Klassbloggen igen!

Åh! Det är så häftigt! Eleverna har nu hunnit skriva fyra egna inlägg. Barnen vill verkligen visa upp vad de har skrivit och läser gärna högt för hela klassen när de skrivit ett inlägg. Det var också kul när jag hade skrivit en kommentar hemifrån och berättat vad jag gjorde hemma.
De är otroligt stolta och har längtat efter att kunna gå in och läsa bloggen hemifrån. Vi skrev om bloggen i veckobrevet idag och bad föräldrarna att kommentera. 30 minuter efter att vi skickade mailet kom den första kommentaren. Då blir jag lycklig!!!

Tack Anna-Lena för idén att använda Wordle till veckans bokstav. Den lade vi ut som en gadget på bloggen. Vi skrev förstås ut den och satte upp den i klassrummet också. Det var häftigt så fräsigt det blev.

Nu ska jag försöka hålla helg!

Klass 1 bloggar!

Vi gör det, vi gör det!!! Vi har äntligen kommit igång med bloggandet i klassen och skrivit hela två inlägg.

Det första formulerade vi tillsammans i helklass, under tiden som jag skrev. Det var dels för att visa eleverna hur det fungerar och dels för att fort få in ett inlägg som de kunde se. Det roligaste med det var diskussionen som föregick. NU plötsligt berättar barnen att de har chattat på MSN, kollat Bolibompa på SVT-play, sett ett syskons Rexnet-sida, pratat med en släkting i Turkiet via Skype osv. Vad roliga diskussionerna kan bli ibland.

(Jag tror att min lilla undersökning om vad de brukar använda datorn till, av någon anledning blev väldigt begränsad. Åtminstone var inte elevernas tankar inne på det spår som jag tänkte mig. Detta är en av de riktigt stora svårigheterna i arbetet med små barn. De är så direkta och tar ibland den första tanke som faller dem in. Om ett barn säger att det är "farligt" att sparka på datorn, så blir det gärna den enda sanningen för resten av gruppen. Plötsligt slutar de tänka i sina egna banor och tänker gärna i samma, ibland begränsade, spår som kompisen nyss gjorde.)

Det andra inlägget fick en mycket försiktig liten kille göra. Han behöver synas och därför ville vi att han skulle kopiera sin jättefina text som han skrev i förra veckan, och lägga in den så att ALLA i hela världen kan läsa den. Han frågade om mamma också skulle kunna läsa den? Ja, sa jag, om ni har en dator hemma. Det leendet jag fick tillbaka var verkligen guld värt. Hoppas hon läser det!

Förnyelse

Har man inte råd med en "total makeover" till sig själv, kan man unna sig att förnya bloggen lite. Det är ju oförskämt kul att leka med bilder och färger! (Pusselbitarna får symbolisera hur tankarna i min hjärna förhoppningsvis faller på plats någon gång.)

Nu har jag kommit till skott och startat en blogg som jag och Birgitta ska använda med våra ettor. Vi har inte funderat färdigt runt bloggens öppenhet än, men nu kör vi...
Behöver vi ändra på inställningarna så gör vi det vartefter. Vi ska ju inte skriva om några statshemligheter direkt.
Tanken är att klassen ska få skriva ett inlägg varje dag. Till att börja med utser vi lärare vem som ska få skriva, men när de börjar förstå hur arbetet ska gå till kommer vi att släppa loss dem allt mer. Vi kommer att låta dem berätta om allt möjligt som händer dem i skolan. Men vi vill verkligen att deras fina skrivande från vår läs- och skrivinlärning ska synas för fler än oss.
Jag får nog anledning att återkomma till det här.

Fredagspepp!

Ibland känner jag att min undervisning inte är speciellt kul! Då gäller det att leta efter ljusglimtarna och inte gå ner sig alldeles i gyttjan. Jaha! Vadå kul? Jo, om jag börjar fundera en stund så finns det ganska många ljusglimtar, här kommer en:

När man undervisar i årskurs 1, bör ju rimligen läs- och skrivinlärningen vara det viktigaste. Och där är min arbetsplats faktiskt inte så himlans tråkigt, om jag får säga det själv. Jag arbetar nämligen på en skola där vi helt och hållet har lagt undan penna och papper vid läs- och skrivinlärningen. Eleverna skriver bara på datorerna och har hjälp av talsyntes för att höra och lära sig mer om kopplingen mellan ljud och bokstav. Självklart får de skriva med penna i andra sammanhang om de själva vill, men inte när vi undervisar i att läsa och skriva.  Vi gör så här av flera anledningar:

• Det är lättare att skriva än att läsa.
• Alla barn kan läsa den text de själva precis har skrivit. Det är mycket bra för självförtroendet!
• Eleverna skriver efter sin förmåga så lärarna kan individualisera mycket, mycket mer.
• Barnen får lust att skriva längre texter jämfört med traditionell undervisning. Datorn gör att de lättare får ur sig det de vill skriva om.
• Motoriken är inte klar för pennan och bokstavsformerna förrän de är ca 8 år.
• Det är roligare att skriva om man inte får ont i handen och dessutom måste sudda allt som blivit fel eller fult.
• Vi pratar språkregler mycket mer eftersom vi utgår från elevernas texter hela tiden. Lärarna kan gå in och rätta mer eftersom det inte är så betungande för eleverna att rätta.
• Eleverna blir fortare säkra på stavning eftersom de verkligen vill att allt ska vara rätt. Olika stavningsprogram hjälper eleverna att själva se att något är fel och att rätta till det.

 Ja, egentligen kan jag inte se en enda nackdel med det här arbetssättet. Visst är det struligt ibland med alla inloggningar, mappar, nätverksuppkopplingar och synkroniseringar som inte fungerar. Men för det mesta går det bra och fördelarna överväger klart.
Dessutom varvar vi skrivandet med pedagogiska spel som ska underlätta hanterandet av tangentbordet, och andra enkla spel som uppmuntrar till läsning.
I årskurs 2 tar vi in pennan i skrivandet och lär eleverna att forma bokstäverna rätt. Men då behöver vi bara lägga några veckor av tiden på det, i stället för hela årskurs 1.

Hm… nu peppade jag visst mig själv lite. Det behövs ibland.

Stenhagens dag

Västra Stenhagenskolan, "Att skriva sig till läsning"

Igår var det Stenhagens dag. Massor med människor och föreningar deltog genom att visa upp sig på olika sätt. Vår skola deltog också förstås. Bland annat visade vårt arbetslag upp hur vi arbetar med "Att skriva sig till läsning med hjälp av dator". Så taggad jag blev när jag fick berätta om vårt arbetssätt för besökarna. Då kände jag verkligen att jag brinner för det här arbetssättet och att jag faktiskt kan argumentera för det. När besökarna dessutom blev imponerade av både arbetssätt och elevtexterna vi visade upp, kändes det riktigt bra.

Synbart kaos

Idag hade vi en lärarstudent på sin första praktik hos oss. Det är alltid lika roligt att få den sortens besök i klassrummet, för man måste ta sig en funderare över vad och varför man gör på ett visst sätt. Efter ganska många år i yrket fattar man en hel del beslut med hjälp av ryggmärgen, och oftast blir det nog ganska bra. Men det skadar inte att medvetet reflektera över sitt arbete ibland och här är lärarstudenterna ovärderliga.


Jag och en kollega hade alltså en lektion med 19 små, mycket livliga och hjälpbehövande 7-åringar, som alla skulle logga in på datorerna samtidigt, öppna sin klassmapp, öppna sin personliga mapp, välja rätt undermapp, öppna och namnge ett nytt dokument, infoga datum och sedan skriva hur gamla de är, avsluta med namn, klicka på utskrift och spara sin text. De som hann allt detta fick skriva om något valfritt efteråt. (Vilket verkligen är mycket spännande att se och läsa!)
Svetten rinner och man undrar faktiskt vad man sysslar med när det plötsligt känns som att 867 ungar river och sliter i en för att få hjälp samtidigt. Fast oftast brukar vi se humorn i hela situationen och blir överlyckliga när barnen stolt visar upp sina alster. Men hur i hela friden försvarar man detta synbara kaos inför en väldigt ung och ambitiös student? Jag tror jag lyckades ganska väl ändå eftersom jag verkligen tror på metoden, och framför allt ser jag ju att vi lyckas med individualisering i en utsträckning som aldrig förr. Eleverna får verkligen möjlighet att skriva i sin egen takt och kan gå vidare just där de är. Men för en lärarstudent som är ute på sin första praktik är det kanske lite svårt att uppfatta individualiseringen bland elever som gått i skolan blott fyra veckor?