Idag hade vi en lärarstudent på sin första praktik hos oss. Det är alltid lika roligt att få den sortens besök i klassrummet, för man måste ta sig en funderare över vad och varför man gör på ett visst sätt. Efter ganska många år i yrket fattar man en hel del beslut med hjälp av ryggmärgen, och oftast blir det nog ganska bra. Men det skadar inte att medvetet reflektera över sitt arbete ibland och här är lärarstudenterna ovärderliga.
Jag och en kollega hade alltså en lektion med 19 små, mycket livliga och hjälpbehövande 7-åringar, som alla skulle logga in på datorerna samtidigt, öppna sin klassmapp, öppna sin personliga mapp, välja rätt undermapp, öppna och namnge ett nytt dokument, infoga datum och sedan skriva hur gamla de är, avsluta med namn, klicka på utskrift och spara sin text. De som hann allt detta fick skriva om något valfritt efteråt. (Vilket verkligen är mycket spännande att se och läsa!)
Svetten rinner och man undrar faktiskt vad man sysslar med när det plötsligt känns som att 867 ungar river och sliter i en för att få hjälp samtidigt. Fast oftast brukar vi se humorn i hela situationen och blir överlyckliga när barnen stolt visar upp sina alster. Men hur i hela friden försvarar man detta synbara kaos inför en väldigt ung och ambitiös student? Jag tror jag lyckades ganska väl ändå eftersom jag verkligen tror på metoden, och framför allt ser jag ju att vi lyckas med individualisering i en utsträckning som aldrig förr. Eleverna får verkligen möjlighet att skriva i sin egen takt och kan gå vidare just där de är. Men för en lärarstudent som är ute på sin första praktik är det kanske lite svårt att uppfatta individualiseringen bland elever som gått i skolan blott fyra veckor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar