Efter att ha ägnat förmiddagen åt att läsa olika artiklar på nätet och letat upp en pedagogisk blogg att följa, är jag helt utmattad. Jag inser att jag kan väldigt lite, men också att man inte kan omfatta/omfamna allt på en gång. Nu gäller det att sovra och att försöka ta ett steg i taget.
Först var jag helt övertygad om att en blogg inte kan användas av de yngsta eleverna i grundskolan. Möjligen kan man starta bloggandet i årskurs fyra. Nu har jag läst och funderat och inser att det beror på vilken syn man har på lärandet.
När jag har följt ”Broängens ettor” (http://broangensettor.blogspot.com) börjar jag också förstå vidden av IKT i lärandet på ett helt annat sätt än vad min föreställningsvärld rymt innan. Liza Greczanik (http://itforpedagoger.skolverket.se/erfarenheter/Svenska/bloggen_vacker_skrivlust/) ser inga begränsningar för att använda bloggen i undervisningen och det finns kanske inga sådana? De här pedagogerna har fått mina tankar att gå i en annan riktning: Det är kanske pedagogens mod, vilja och övertygelse, parade med kunskaper i läroplaner och kursplaner, som styr vad som är möjligt mer än något annat? Något som jag också måste fundera mycket mera över är maktförskjutningen i klassrummet som sker när eleverna får ett grepp om sitt eget lärande. Intressant!
När det gäller mitt eget bloggande handlar mina tankar främst om att hitta en bra balans. Vad är etiskt försvarbart? Vad kan jag lämna ut om mina elever? Mina kollegor? Vad kan jag lämna ut av mig själv? Min familj? Samtidigt vill jag ju verkligen att det jag skriver ska vara läsvärt och ibland lite roande också. Ett igenkännande leende får gärna dyka upp på läsarens läppar. Jag tror också att allt blir lite roligare om man bjuder på sig själv och ser på livet med humor, eller galghumor när så krävs.
Jag har alltid tyckt att skrivandet är roligt och möjligheterna att bearbeta mina egna texter är också kul. Här har jag alltså fått fram två viktiga faktorer för MITT bloggande (andra tycker säkert annat): processkrivandet och mottagare av mina texter gör det egna skrivandet meningsfullt för mig. Det bör ju rimligen få konsekvenser för mitt arbete med eleverna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar