Länkning

Ha! Jag kan länka lite snyggare i mina inlägg nu!

Inte helt lätt

Nu har jag ägnat en stor del av dagen åt bildredigering. Jag har använt mig av Sumo Paint, men ska villigt erkänna att det inte blev så som jag tänkt mig från början. Det finns många funktioner i det programmet som jag inte blev klok på och andra som var roliga men kanske inte så användbara just nu. Jag vet inte heller hur jag ska använda det programmet med eleverna eftersom de är så små. Jo förresten, möjligen som ett komplement till skrivandet? Men det är kanske inte bildredigering jag ska lägga tyngdpunkten på för min egen utveckling, även om det är jättekul att kunna använda det för "husbehov".
Nu blev det till slut en bild som jag är hyfsat nöjd med, men antagligen bara för ett tag. Det är en del av tjusningen tycker jag. Man kan fundera, lära sig mer och förbättra. Allt är inte hugget i sten, trots att man lagt ut det för publicering.
Valet av bild är ju inte lätt. Jag vill ha en bild som jag tycker om. Den ska säga något om mig. Jag ska helst ha tagit bilden själv. Men så ska den stå för något mer och jag vet inte riktigt vad? Min utveckling inom IKT? En snäcka, som jag hade förut, tar sig ju sakta framåt men lämnar också lite slemmiga spår. Usch då! En daglilja som det blev nu då? Tja, den slår ju ut i full blom så småningom - om än bara för en dag. Den får duga så länge.

PDF-fil till frukost

Visst är det konstigt att man formligen slänger sig över datorn de dagar man har självstudier. Frukosten står fortfarande och väntar på köksbordet, men den enda fil jag har sett till är den PDF-fil jag lyckades skapa precis. Så ännu en gång blev man så överladdad, att tankarna direkt går till skolan och funderingar över hur jag kan använda denna nya kunskap där.
Och precis som många andra sagt redan; det finns så mycket man kan göra. Nu fortsätter jag att dra parallellerna till mat  -  om smörgåsbordet dignar av för mycket mat och jag inte får översikt på vad som bjuds, tenderar  jag till att bara ta av det jag redan känner till. Jag håller mig till köttbullarna, sillen och potatisen för jag vet hur det smakar och jag gillar det.
Utbildningen vad gäller datasmörgåsbordet känns som att man har någon som står bredvid, som berättar vad rätterna består av, som försöker förklara lite hur det smakar och som peppar: prova en liten smakbit, du kommer att gilla det. Så smakar man och gillar det och undrar varför i herrans namn man inte smakat tidigare?


(Nu är det nog dags för frukost "irl".)

Rensning

Nu har jag rensat i min blogg. Känner mig väldigt dum eftersom jag hade missförstått syftet med bloggen. En ärlig kommentar är bra ibland, så man inte fortsätter att göra bort sig. Nu får jag väl se denna malör som en del i mitt framåtskridande.
När jag plockade bort ett inlägg helt försvann också delar av en text som ändå är relevant, så den återkommer här i redigerad form, men tyvärr feldaterad:

Igår var jag ju tvungen att omvärdera mina tankar runt bloggandet med de yngsta eleverna och i natt har en del tankar tydligen mognat ytterligare.

Via http://skolvaskan.pedagogbloggar.se/, hittade jag http://tegelbobarn.se/?author=1 som ett exempel på hur man kan använda en blogg för att elever och föräldrar ska följa arbetet i klassrummet. Vilket enkelt upplägg egentligen, men någon ska ju komma på det! Tänk vad kul att ha en blogg där både elever, föräldrar och lärare deltar aktivt.

Jag och min kollega har så mycket gratis i ett sådant arbete. Eleverna skriver ju redan på datorerna trots att de bara gått i skolan fyra veckor. De är faktiskt inne i ett process-skrivande, eftersom de bearbetar sina texter, har mottagare till dem och för dialoger med oss lärare om det de skriver.

Att börja blogga med dem innebär ju egentligen bara att utöka deras arbete en smula och få in fler  omedelbara mottagare till deras arbeten. Att få direkt feed-back av mamma eller pappa på det man skrivit i skolan kan ju bara göra skolarbetet än viktigare? Det kanske också är ett sätt att indirekt öka kraven på dem, eftersom de säkert VILL anstränga sig mer när de får fler läsare. Skolan ska ju dessutom ha ett samarbete med föräldrarna och ge dem insyn i arbetet. Alltså ett lysande tillfälle att slå två, tre, fyra(?) flugor i en smäll.

Schemaläggning

"Läroböcker, ämnesuppdelning och 40-minuterslektioner begränsar.
Bloggar, wikis, foto, film och digitala verktyg möjliggör.
Den tekniska utveckling som skett (och sker) i samhället de senaste åren måste sätta sina spår i skolan, med tydliga mål, öppna uppdrag med verkliga mottagare, t.ex. genom webbpublicering. Och framförallt att våra elever varje dag möts med respekt och kärlek."
Citat av Joachim Thornström på bloggen http://skolvaskan.pedagogbloggar.se/


Det första vill jag diskutera mera. På min skola för vi in ämneslärarsystemet redan i årskurs 4. Vilket enligt mitt tycke tyvärr omöjliggör mer än vad det ger.

Om att processblogga

Jag har valt att följa Broängens ettor. För mig var det ett enkelt val, eftersom jag själv arbetar med en årskurs 1 för tillfället. Frågan om det går att processblogga tillsammans med elever som inte är äldre än sex, sju år tycks ju självklar efter att ha läst den bloggen. Frågan blir snarare om JAG kan? I klassen, som man får följa under ett och ett halvt år, finns en oerhörd lust till att använda IKT i ett mycket bredare perspektiv än vad jag trott vara möjligt inom skolans värld, speciellt i de yngsta skolåren. Frågan om tidsaspekten är svår. Det är oerhört mycket man ska hinna med i ett klassrum. Av tradition ”måste” man arbeta sig igenom ett antal arbetsområden. Att ha modet, våga ta steget och ägna tiden åt detta nya kräver att jag som pedagog verkligen har funderat över min egen lärarroll och vad mitt arbete ska utmynna i. Jag har ofta sagt att det inte bara handlar om att ge eleverna goda kunskaper, självklart måste de få dessa, men de ska framför allt bli kompetenta samhällsmedborgare. Och ja, där besvarade jag ju frågan. Om mitt mål är att skapa medborgare som kan ta aktiv del i ett demokratiskt samhälle, då måste jag omvärdera tidsaspekten och våga gå ifrån den traditionella undervisningen och skapa tid för ett nytt arbetssätt. Kunskaper erhåller eleverna på så många olika sätt, den traditionella rollen för skolan som den enda kunskapsförmedlaren är helt enkelt inte gångbar längre. Däremot kan jag förvalta tiden så att de får möjlighet att hantera sina kunskaper på ett sätt som gynnar deras utveckling.

De yngsta eleverna examinerar vi ju inte på samma sätt som de äldre eleverna i grundskolan. Däremot är ju ett processinriktat arbetssätt, oavsett vilket egentligen, utmärkt att använda som underlag för en formativ bedömning och ta med i ett skriftligt omdöme, ett utvecklingssamtal och i utformandet av en individuell utvecklingsplan. Ett processbloggande blir bara ytterligare en del i ett sådant arbete som vi redan tillämpar.

En blogg bör enligt mig innehålla flera olika dimensioner: den ska vara estetiskt tilltalande, gärna ganska enkel med ett tydligt upplägg. Det får inte finnas för mycket synintryck på sidan då jag lätt ”tappar bort” mig. Texterna bör inte vara alltför långa (INTE som mina egna – jag vet!) För mig får det gärna finnas en personlig touch i texterna, då tycker jag att de blir mer intressanta att läsa. Bilder som illustration till inläggen är trevliga, men inte heller de får bli för många. Att följa en pedagogisk blogg blir mycket mer intressant om elevernas arbeten synliggörs på något sätt. Det ska inte bara vara läraren som kommer till tals. Broängens ettor lyckas väl med detta tycker jag. Länkar till andras sidor och tips är förstås värdefulla eftersom de hjälper mig att hålla mig uppdaterad med vad som händer inom IKT, men det är bra om man redan av länkrubriken förstår innehållet. Jag tror att man kan hålla sig hyfsat ajour genom att följa några intressanta bloggar inom området. Ofta hänvisar de till andra bloggar, hemsidor och forskning inom pedagogik. Jag tror att man måste inse att man inte kan omfatta allt. Välj ut den bit du känner passar dig bäst, börja med den och utvidga vartefter du har behov. Speciellt i början kan det bli för stort om man tror att man ska kunna hänga med i allt.

Mitt nästa projekt blir att läsa rapporten från Broängens ettor http://skolvaskan.skolbloggen.se/files/2010/06/Broängens-ettor-projektrapporten.pdf

Och nu blev det ju långt igen… Suck!

Stenhagens dag

Västra Stenhagenskolan, "Att skriva sig till läsning"

Igår var det Stenhagens dag. Massor med människor och föreningar deltog genom att visa upp sig på olika sätt. Vår skola deltog också förstås. Bland annat visade vårt arbetslag upp hur vi arbetar med "Att skriva sig till läsning med hjälp av dator". Så taggad jag blev när jag fick berätta om vårt arbetssätt för besökarna. Då kände jag verkligen att jag brinner för det här arbetssättet och att jag faktiskt kan argumentera för det. När besökarna dessutom blev imponerade av både arbetssätt och elevtexterna vi visade upp, kändes det riktigt bra.

Hur ska jag blogga/jobba?

Efter att ha ägnat förmiddagen åt att läsa olika artiklar på nätet och letat upp en pedagogisk blogg att följa, är jag helt utmattad. Jag inser att jag kan väldigt lite, men också att man inte kan omfatta/omfamna allt på en gång. Nu gäller det att sovra och att försöka ta ett steg i taget.

Först var jag helt övertygad om att en blogg inte kan användas av de yngsta eleverna i grundskolan. Möjligen kan man starta bloggandet i årskurs fyra. Nu har jag läst och funderat och inser att det beror på vilken syn man har på lärandet.

När jag har följt ”Broängens ettor” (http://broangensettor.blogspot.com) börjar jag också förstå vidden av IKT i lärandet på ett helt annat sätt än vad min föreställningsvärld rymt innan. Liza Greczanik (http://itforpedagoger.skolverket.se/erfarenheter/Svenska/bloggen_vacker_skrivlust/) ser inga begränsningar för att använda bloggen i undervisningen och det finns kanske inga sådana?  De här pedagogerna har fått mina tankar att gå i en annan riktning: Det är kanske pedagogens mod, vilja och övertygelse, parade med kunskaper i läroplaner och kursplaner, som styr vad som är möjligt mer än något annat? Något som jag också måste fundera mycket mera över är maktförskjutningen i klassrummet som sker när eleverna får ett grepp om sitt eget lärande. Intressant!

När det gäller mitt eget bloggande handlar mina tankar främst om att hitta en bra balans. Vad är etiskt försvarbart? Vad kan jag lämna ut om mina elever? Mina kollegor? Vad kan jag lämna ut av mig själv? Min familj? Samtidigt vill jag ju verkligen att det jag skriver ska vara läsvärt och ibland lite roande också. Ett igenkännande leende får gärna dyka upp på läsarens läppar. Jag tror också att allt blir lite roligare om man bjuder på sig själv och ser på livet med humor, eller galghumor när så krävs.

Jag har alltid tyckt att skrivandet är roligt och möjligheterna att bearbeta mina egna texter är också kul. Här har jag alltså fått fram två viktiga faktorer för MITT bloggande (andra tycker säkert annat): processkrivandet och mottagare av mina texter gör det egna skrivandet meningsfullt för mig. Det bör ju rimligen få konsekvenser för mitt arbete med eleverna...

Synbart kaos

Idag hade vi en lärarstudent på sin första praktik hos oss. Det är alltid lika roligt att få den sortens besök i klassrummet, för man måste ta sig en funderare över vad och varför man gör på ett visst sätt. Efter ganska många år i yrket fattar man en hel del beslut med hjälp av ryggmärgen, och oftast blir det nog ganska bra. Men det skadar inte att medvetet reflektera över sitt arbete ibland och här är lärarstudenterna ovärderliga.


Jag och en kollega hade alltså en lektion med 19 små, mycket livliga och hjälpbehövande 7-åringar, som alla skulle logga in på datorerna samtidigt, öppna sin klassmapp, öppna sin personliga mapp, välja rätt undermapp, öppna och namnge ett nytt dokument, infoga datum och sedan skriva hur gamla de är, avsluta med namn, klicka på utskrift och spara sin text. De som hann allt detta fick skriva om något valfritt efteråt. (Vilket verkligen är mycket spännande att se och läsa!)
Svetten rinner och man undrar faktiskt vad man sysslar med när det plötsligt känns som att 867 ungar river och sliter i en för att få hjälp samtidigt. Fast oftast brukar vi se humorn i hela situationen och blir överlyckliga när barnen stolt visar upp sina alster. Men hur i hela friden försvarar man detta synbara kaos inför en väldigt ung och ambitiös student? Jag tror jag lyckades ganska väl ändå eftersom jag verkligen tror på metoden, och framför allt ser jag ju att vi lyckas med individualisering i en utsträckning som aldrig förr. Eleverna får verkligen möjlighet att skriva i sin egen takt och kan gå vidare just där de är. Men för en lärarstudent som är ute på sin första praktik är det kanske lite svårt att uppfatta individualiseringen bland elever som gått i skolan blott fyra veckor?

Vad är tillåtet?

Hm... problemen startar direkt! Nu sitter jag här och har precis kommit på att jag kan lägga in länkar. Men vad får man länka till? Måste man fråga om lov? Antar att vi har någon kurslitteratur som tar upp detta, men just nu är jag så uppfylld av det roliga med bloggen att jag inte har tid att läsa.
Lägger också in en länk till en mycket framåt och driven ung dam. Hon kandiderar för Piratpartiet till kommunalvalet. Jag är inte Piratpartist, men de driver många frågor som vi lärare kan behöva fundera på. Även om vi inte gillar allt och även om allt inte är lagligt, så använder eleverna internet på ett helt annat sätt än vad vi gör.

alltid en början

Jaha, förhoppningsvis har jag lyckats med att skapa en ny blogg nu. Ännu vet jag inte riktigt hur jag ska använda den här sidan, men förhoppningsvis klarnar det vartefter.


"IKT" står i alla fall för lärarlyftskursen jag haft förmånen att påbörja den här veckan.
"Lite till" blir kanske en del om arbetet i skolan.


Jag blir lite överväldigad av den här kursen.
Igår snurrade det bara i huvudet av alla intryck och alla nya människor. Hur ska lilla jag klara av den här utbildningen? Nästan alla verkar ju ha gått en massa datorutbildningar och här kommer jag som bara är självlärd!