Värme i vinterkylan

Jag försöker gå en promenad i dagsljus varje dag. Jag försöker att göra roliga saker. Jag försöker att låta bli att tänka på jobbet. Fast det sista misslyckas jag ganska kapitalt med, vilket är mitt stora dilemma generellt. Jag "lever" mitt jobb och glömmer det riktiga livet, det som jag borde vara mest rädd om och tacksam för.

Eftersom jag var en aning "dysterkvist" vid de senaste kurstillfällena såg jag inte riktigt det positiva i kursen heller. Men jag känner värmen från er kursare, (och från Linda och Victoria förstås), och uppskattar det verkligen! Tack!
Jag ser fram emot att träffa er i januari och grämer mig över att jag missar era redovisningar i nästa vecka. Hoppas det går bra för er alla! Julkramar översändes härmed till hela bunten.

Sjukskriven

Efter en alldeles för tung höst, tröt orken totalt. Jag har blivit beordrad fullständig vila från alla krav, (haha, det låter väl bra i juletid?), och får inte jobba och INTE gå på kursen heller. Inte ens för att bara sitta och höra andras redovisningar - "du ska släppa ALLT!", sa doktorn när jag frågade. Men jag hoppas innerligt att kursarna lägger ut sina filmer till allmän beskådan. Det känns hemskt tråkigt att missa de sista dagarna på utbildningen, men kanske bra för själen?

Därför vågar jag inte ens blogga på ett tag framöver. Hur i hela fridens namn ska detta gå med skrivklådan jag besitter? Och hur ska julen bli? Och hur ...
Jaja, det blir nog bra.

Eva och PowerPoint

Hm... Jag måste nog erkänna att jag gjort någon PP med alltför mycket animeringar och knasiga bilder. Till mitt försvar måste följande anföras:

• Det var roligt att leka.
• Det var ett ganska tråkigt ämne som av olika anledningar skulle genomföras helt teoretiskt  - allemansrätten. (Hur det nu kan bli så, men det är en annan fråga.)
• Eleverna i klass 2 och 3 hade roligt.
• Samma elever gick ut och "lekte" allemansrätten på skolgården direkt efteråt.

För övrigt håller jag med om att "less is more". (Utom när jag bloggar förstås.)

Ska det vara så här?

Usch! Idag har jag lyckats göra en kollega riktigt ledsen. Visserligen var det inte meningen, men ändå! Jag är ARG nästan hela tiden och det beror på att jag känner mig sååå stressad. När jag kommer in i arbetsrummet på jobbet så formligen skvätter det dåligt humör runt mig, och jag får alla andra att också må dåligt. Kul att jobba med en sån människa! Huh!
Och hemma vågar de knappt säga ett knyst till mig för antingen gråter jag eller så skäller jag. Huh!

Ja, så frånsett detta bedrövliga ska det bli kul att träffa kursarna på onsdag och torsdag. Kanske rent av lite stärkande. Men vad gäller bilden av min verksamhet så är jag helt tom. Förhoppningsvis får jag lite input av er andra.

Jo förresten. Jag har strulat med en "dålig" powerpoint som vi ska ha som ett "underlag" till vårt skriva-sig-till-läsning-projekt. Av någon anledning gick det inte att skriva ut två bilder som åhörarkopior. Jag  har gjort om och gjort om ett antal gånger. Till slut, när jag nästan bestämt mig för att kassera allt, kom jag på att kolla de infogade fotonas egenskaper. Och äntligen! Det ena fotot var i ett jättekonstigt filformat som jag lyckades spara om som en j-peg. Av detta lärde jag mig att dubbelkolla sådana saker när det strular. Så något blev i alla fall bra idag.

Men jag tycker verkligen inte om att göra andra ledsna...

Nyanser

På min andra dator blev det mycket snyggare färger på "bokomslaget", inte så grälla som på den här. Suck!

Glad igen!

Jaja, jag är verkligen som ett litet barn fortfarande. Först blir jag superarg när jag inte får som jag vill. Sen blir jag glad som en unge på julafton, när allt fungerar som JAG tycker att det ska. Jag inser att jag passar som "lågstadiefröken", jag förstår åtminstone elevernas känslor och deras längtan efter omedelbar behovstillfredsställelse.

Jag gav upp det hopplösa Sumo Paint och installerade till slut provversionen av Photoshop. (Jag vet inte hur många timmar jag har slösat bort de här två dagarna. Tid som jag verkligen inte har.) Nu kunde jag använda mig av Måns manualer och mitt eget, i och för sig bristfälliga, minne av förra lektionspasset.

Att försöka matcha Markus snygga filmaffisch om "Dörren" såg jag ingen mening med, så jag har skapat ett "bokomslag" i stället.
Jag bestämde mig för att använda egna bilder den här gången, alla tagna hemma i trädgården de senaste dagarna. Den konstiga ljusfläcken nere till vänster beror på att jag fotograferat trädet underifrån, rakt upp i himlen. Det var en glipa i molnen där solen försökte lysa igenom. Man kan kanske tro att jag varit framme med suddgummit och försökt få till någon specialeffekt? Jag ville inte ha någon skugga på rådjuret eftersom det bara såg konstigt ut när jag provade, men jag försökte ljusa på bakpartiet och örat så att de skulle lysa lite mer. Sist lade jag till ett halvruttet äpple som en liten detalj i en annan färg, men det kanske inte var så lyckat egentligen?
Nu återstår bara att leka med Photoshop varje dag, så jag får valuta för gratistestet.

Ilsken!

Nu är jag riktigt arg!

Jag sitter och försöker skapa en vettig bild som bokomslag, men det går inte! Sumo Paint trilskas något så otroligt idag! Eventuellt får jag låna en dator på skolan med Photoshop installerat, men det är inte säkert att det finns en dator att låna ens.

Dessutom är jag grinig för att jag måste jobba så mycket. Jag hinner inte med kursen som jag borde. I dag måste jag till jobbet och ägna mig åt skriftliga omdömen inför utvecklingssamtalen.
Bilden av min verksamhet har jag inte ens hunnit titta på än. Jag tänker på den ibland, men det ska ju till lite mer än så.

Jag tror inte man bör svära på sin blogg, så ni får tänka er vilka haranger som rinner ur mig...

Homo Interneticus

Låg i soffan och zappade runt bland TV-kanalerna under kvällen. På Kunskapskanalen gick ett program jag fastnade för och såg det mesta av. Man talar bland annat om associativt kontra linjärt tänkande. Det var ju det vi diskuterade vid ett kurstillfälle också, då med Wikipedia respektive ett traditionellt uppslagsverk i bokform som exempel. För- och nackdelar med internet i förhållande till kvalitativ kunskap var en aspekt i programmet, liksom sociala nätverk i ett historiskt perspektiv. Det var ett lättillgängligt men tankeväckande program, trots tröttheten en fredagkväll. Jag inser att IKT-kursen upptar mycket av mina tankar för tillfället, det är svårt att släppa. Programmet heter förresten "Kampen om Internet: Homo Interneticus" och är det fjärde programmet i en serie (som jag missat).

Medievanor igen

Jag har grunnat en del på en fråga jag fick av Lars. Hur ska jag arbeta vidare med frågor runt mina elevers dator-/medievanor?
Av min lilla undersökning att döma, var det ju inte så många av 7-åringarna som regelbundet använder Internet på egen hand. Men nu har vi en gemensam erfarenhetsgrund att utgå ifrån vid diskussioner. Hela klassen deltar i bloggandet, och utifrån det kan vi fortsätta att diskutera ganska många frågor: Vilka kan/ska läsa bloggen? Ska man få skriva vad som helst? Hur känns det om en kommentar är "snäll" respektive "taskig"?
Jag har tyckt att det är svåra frågor i en förstaklass, men med en gemensam utgångspunkt känns det betydligt lättare. Självklart kan man arbeta med de här frågorna även hos yngre barn, man kan börja i det lilla och nära.

Ett liv utan Photoshop

Jag envisas med att försöka lära mig SumoPaint, eftersom jag inte tror att jag får köpa in Photoshop till jobbet. (Jag har frågat men inte fått svar.)

Min första filmaffisch har ingenting med Tonis, Markus och min sängkammarfars/-skräckis att göra. Den måste jag fundera lite mer på. Av förståeliga skäl kanske?

Den här bilden valde jag att göra som ett test, för att se om det verkligen går att fortsätta att använda Sumo. Det gör ju faktiskt det, men jag måste hitta på lite egna genvägar och trilskas en hel del. Det är ju inte speciellt bra om jag ska använda programmet tillsammans med elever. Dessutom är jag så lat att jag inte tar reda på vad alla de konstiga engelska orden betyder på svenska. Det skulle antagligen bli mycket lättare att hitta de olika funktionerna i programmet då.

Jag efterfrågar lektioner i bildanalys och formgivning av Måns. Det känns som om det är ett måste. Nu hittar jag bara på en massa egna tokiga kombinationer av bilder och slänger ut lite streck här och lite där. Jag inser också att jag återigen valt en bild med eld! Undrar om jag måste analysera mitt eget inre? Eller beror det på att det är kallt ute? Jag fattar ju att det inte är bra, men hur ska man tänka?

Det är hur som helst otroligt stimulerande att få skapa så mycket av både det ena och andra, som vi gör på den här kursen. Det tackar och bockar jag djupt för!

Ett gott skratt förlänger livet

Ett stort tack till Toni och Markus som fick mig att skratta i stort sett hela dagen.
Vilken kurs vi går!
Tänk att det finns så många, ganska enkla program som jag inte hade en aning om. Mina gamla videofilmer har bara spelats in på band och aldrig blivit redigerade. Det ligger säkert hundratals gamla band som jag aldrig ens sett efter att de blev inspelade. Så trist!

Måns lilla kurs om att göra en filmaffisch fick mig att inse hur extremt lite jag kan om bilder. Både att se och reflektera över dem och förstås att skapa egna. Att rita eller måla har aldrig varit min starka sida. Men att skapa bilder digitalt kan jag definitivt lära mig, under förutsättning att jag lär mig mer om estetik och form förstås.
Tills vidare får jag fortsätta att betrakta mig själv som en glad amatör - väldigt glad idag.

Arbetsglädje

Nu har eleverna i klassen verkligen fått smak på det där att blogga. De formligen överföll oss när vi kom till jobbet idag: Vem ska få blogga idag? Mamma kunde inte kommentera! Hur gör man? Jag vill skriva men inte läsa högt. Det är min moster som skrivit kommentaren. Pappa hjälpte mig.
Ja, det var mycket de vill säga oss en måndagsmorgon. Och det har varit många besökare på bloggen under helgen. Bara det var jättekul!

Jag kan förstås inte låta bli att länka till deras blogg: Ettorna på Västra. När man läser barnens inlägg, kan det ju verka konstigt att eleverna skriver i stort sett felfritt. Men vi är mycket noga med att allt de skriver på datorn när vi lärare styr innehållet, ska vara korrekt. Då kan vi  knappast sänka kraven när de skriver offentligt. Men vi diskuterar alltid rättningarna tillsammans med eleverna och ser att de lär sig stava otroligt snabbt. Barnen får gärna komma med egna förslag på innehållet i bloggen, men än så länge har de behövt idéer från oss för att komma igång.

Karin Johansson, som går terminen före oss på IKT och lärande, berättade att deras föräldrar svalnade i intresset efter ett tag. Jag undrar vad man kan göra för att hålla lågan brinnande?

Jag tror äntligen att jag börjar få en ny idé till "bilden av min verksamhet". Skolan har tre ord som ska vara mer centrala än några andra: kan, vill och vågar. Undrar vad ettorna kan, vill och vågar? Kan man göra en film om det? Jag blir i alla fall glad över att ha en idé igen...

(Har ändrat layouten på min blogg - den gamla var alldeles för lik elevernas.)

Klassbloggen igen!

Åh! Det är så häftigt! Eleverna har nu hunnit skriva fyra egna inlägg. Barnen vill verkligen visa upp vad de har skrivit och läser gärna högt för hela klassen när de skrivit ett inlägg. Det var också kul när jag hade skrivit en kommentar hemifrån och berättat vad jag gjorde hemma.
De är otroligt stolta och har längtat efter att kunna gå in och läsa bloggen hemifrån. Vi skrev om bloggen i veckobrevet idag och bad föräldrarna att kommentera. 30 minuter efter att vi skickade mailet kom den första kommentaren. Då blir jag lycklig!!!

Tack Anna-Lena för idén att använda Wordle till veckans bokstav. Den lade vi ut som en gadget på bloggen. Vi skrev förstås ut den och satte upp den i klassrummet också. Det var häftigt så fräsigt det blev.

Nu ska jag försöka hålla helg!

Tom i skallen

Jag sitter med uppgiften om "bilden av min verksamhet" framför mig och är helt tom på idéer. Hur i hela fridens namn ska jag få ihop detta? Jag hade en tanke om att bara använda två bilder av ytterligheterna i min klass just nu, men jag vet verkligen inte om det håller för 15 minuter. Dessutom ska det vara inspirerande! Näe, där försvann det uppslaget väldigt långt ner i soptunnan. Det blir till att tänka lite till...

Pular lite med min nya startnyckel i stället.

Usch då!!

Mitt fina stapeldiagram är inte alls så snyggt som jag trodde. Tydligen beror det på datorskärmen och färgåtergivningen. Rackarns besviken man kan bli, men eget beröm luktar illa, haha!

Klass 1 bloggar!

Vi gör det, vi gör det!!! Vi har äntligen kommit igång med bloggandet i klassen och skrivit hela två inlägg.

Det första formulerade vi tillsammans i helklass, under tiden som jag skrev. Det var dels för att visa eleverna hur det fungerar och dels för att fort få in ett inlägg som de kunde se. Det roligaste med det var diskussionen som föregick. NU plötsligt berättar barnen att de har chattat på MSN, kollat Bolibompa på SVT-play, sett ett syskons Rexnet-sida, pratat med en släkting i Turkiet via Skype osv. Vad roliga diskussionerna kan bli ibland.

(Jag tror att min lilla undersökning om vad de brukar använda datorn till, av någon anledning blev väldigt begränsad. Åtminstone var inte elevernas tankar inne på det spår som jag tänkte mig. Detta är en av de riktigt stora svårigheterna i arbetet med små barn. De är så direkta och tar ibland den första tanke som faller dem in. Om ett barn säger att det är "farligt" att sparka på datorn, så blir det gärna den enda sanningen för resten av gruppen. Plötsligt slutar de tänka i sina egna banor och tänker gärna i samma, ibland begränsade, spår som kompisen nyss gjorde.)

Det andra inlägget fick en mycket försiktig liten kille göra. Han behöver synas och därför ville vi att han skulle kopiera sin jättefina text som han skrev i förra veckan, och lägga in den så att ALLA i hela världen kan läsa den. Han frågade om mamma också skulle kunna läsa den? Ja, sa jag, om ni har en dator hemma. Det leendet jag fick tillbaka var verkligen guld värt. Hoppas hon läser det!

Datorförbud

Jag måste begränsa min tid vid datorn! Kan snart inte skilja mig från den, vilket familjen börjar ha synpunkter på.
Jag har precis kommit på en rolig startnyckel till NO- och SO-arbetet i klassen. (Vad fröken tycker är roligt är kanske inte alltid lika roligt för eleverna?) Den ska bakas ihop med Google Earth och jag struntar i läroböckerna!!!  (Fast de får vara med om de kan användas som bra referenslitteratur.) Den blir holistisk och ska planeras helt utifrån vad eleverna och jag kommer fram till på lektionerna. Det här har jag tänkt på i många år men inte hittat rätt angreppspunkt och arbetssätt för mig.
Nu blir jag i alla fall alldeles överladdad och kan inte skilja på vad som är arbetstid och fritid.
Jag måste dessutom läsa in mig på de nya kursplanerna, så att jag känner att jag täcker in det man måste. Aaaahhh! Tiden räcker inte till! Snart är det dags för utvecklingssamtalen också och jag har ännu inte skrivit några omdömen. Ja, just det! Det var visst någon uppgift som skulle göras till kursen också! 

Men jag blir glad när fantasin återkommer och med den arbetslusten!

Ettornas datorvanor

 

Jag har hittat en jätterolig sida på nätet där du kan göra egna diagram och sedan ladda hem dem. Eftersom undersökningen av mina egna elevers datorvanor kändes lite ”futtig” tyckte jag i alla fall att den såg mer seriös ut med ett proffsigt diagram som en del av redovisningen. Jag är medveten om att jag kanske borde redovisat de olika typerna av frågor i olika diagram. Men nu vet jag att den här sidan finns och kan lära mig mer vartefter jag får behov av det.
(Kolla extra noga på hur fint diagrammet matchar färgerna på bloggen!!!)
Jaja, skämt åsido:

Det var en intressant liten pratstund jag hade med eleverna. (De klarar ju inte att koncentrera sig så länge, så på slutet blev de ganska rastlösa.)

Några av deras svar förvånade mig en hel del. Dels att det bara är 4 elever som använder datorn varje dag. Det vanligaste var att man använde datorn 1-3 gånger i veckan. Men undersökningar har ju visat att barn fortfarande leker mycket tillsammans. (Medierådets rapport)

En annan sak som förvånade mig var att så små barn sitter på sina egna rum med datorn utan vuxennärvaro. När de berättade vad de gör på sina datorer förstod jag lite mer, det var ju inte så många som var ute på Internet och surfade.
Men om jag hade varit mer observant på vilka som svarade på de olika frågorna, så hade jag kanske kunnat se om de som är ute på Internet är de samma som har datorerna ensamma på sina rum? Killarna som kollar YouTube kan ju verkligen få se en hel del! (Det var bara killar som sa att de ser på klipp på YouTube. Den elev som chattade är tjej.)

Spelen de spelar varierar väldigt mycket. Det fanns INGET spel som verkade var populärt hos alla. Ett spel kallar de för ”WINGS”?(pojkar) och ett spel heter ”Klä dockan” (flickor). Jag ska forska lite mer i detta, kanske barnen kan visa mig i klassrummet? De verkar ganska osäkra rent allmänt på vad de gör och var man hittar spelen. Men ganska många spelar nog spel de själva köpt i en affär.

Jag fick många intressanta svar på frågan om det finns något som är mindre bra eller farligt med datorer:

”Om man slänger dem på golvet.”

”Om man spiller på den.”

”Om man kastar något på den, eller sparkar.”

”Sladden”.

”Om man spelar spel som inte är stabilt, Virus och sånt. Jag vet inte vad det betyder men det kommer in.”

”Man kan bli beroende.”

”Man kan må lite illa.”

”Kan man bli blind?”

”Datorn kan gå snett och funkar inte som den ska, den hackar.”

”Min dator surrar ibland.”

Ja! Som man frågar får man svar. Samtidigt visar ju samtalet att barnen fortfarande inte använder datorerna så mycket att de diskuterar eventuella faror på Internet med sina föräldrar. Förhoppningsvis kommer det med åldern och användandet. Kanske det är en del av vår uppgift?

Guldäpplet!

Två av mina favoritbloggare har tilldelats GULDÄPPLET. ("Guldäpplet delas ut till den eller de lärare som förnyat lärandet med IT-stöd. Speciellt belönas den som förnyat egen undervisning eller verkat för spridning av idéer och erfarenheter till kollegor.")

Josef Sahlin bloggar bland annat med sina elever på tegelbobarn och Joachim Thornström står bakom Skolväskans blogg

Jag har sett att ganska många av oss på kursen följer just de här bloggarna . Vilka inspiratörer!

Förnyelse

Har man inte råd med en "total makeover" till sig själv, kan man unna sig att förnya bloggen lite. Det är ju oförskämt kul att leka med bilder och färger! (Pusselbitarna får symbolisera hur tankarna i min hjärna förhoppningsvis faller på plats någon gång.)

Nu har jag kommit till skott och startat en blogg som jag och Birgitta ska använda med våra ettor. Vi har inte funderat färdigt runt bloggens öppenhet än, men nu kör vi...
Behöver vi ändra på inställningarna så gör vi det vartefter. Vi ska ju inte skriva om några statshemligheter direkt.
Tanken är att klassen ska få skriva ett inlägg varje dag. Till att börja med utser vi lärare vem som ska få skriva, men när de börjar förstå hur arbetet ska gå till kommer vi att släppa loss dem allt mer. Vi kommer att låta dem berätta om allt möjligt som händer dem i skolan. Men vi vill verkligen att deras fina skrivande från vår läs- och skrivinlärning ska synas för fler än oss.
Jag får nog anledning att återkomma till det här.

Fredagspepp!

Ibland känner jag att min undervisning inte är speciellt kul! Då gäller det att leta efter ljusglimtarna och inte gå ner sig alldeles i gyttjan. Jaha! Vadå kul? Jo, om jag börjar fundera en stund så finns det ganska många ljusglimtar, här kommer en:

När man undervisar i årskurs 1, bör ju rimligen läs- och skrivinlärningen vara det viktigaste. Och där är min arbetsplats faktiskt inte så himlans tråkigt, om jag får säga det själv. Jag arbetar nämligen på en skola där vi helt och hållet har lagt undan penna och papper vid läs- och skrivinlärningen. Eleverna skriver bara på datorerna och har hjälp av talsyntes för att höra och lära sig mer om kopplingen mellan ljud och bokstav. Självklart får de skriva med penna i andra sammanhang om de själva vill, men inte när vi undervisar i att läsa och skriva.  Vi gör så här av flera anledningar:

• Det är lättare att skriva än att läsa.
• Alla barn kan läsa den text de själva precis har skrivit. Det är mycket bra för självförtroendet!
• Eleverna skriver efter sin förmåga så lärarna kan individualisera mycket, mycket mer.
• Barnen får lust att skriva längre texter jämfört med traditionell undervisning. Datorn gör att de lättare får ur sig det de vill skriva om.
• Motoriken är inte klar för pennan och bokstavsformerna förrän de är ca 8 år.
• Det är roligare att skriva om man inte får ont i handen och dessutom måste sudda allt som blivit fel eller fult.
• Vi pratar språkregler mycket mer eftersom vi utgår från elevernas texter hela tiden. Lärarna kan gå in och rätta mer eftersom det inte är så betungande för eleverna att rätta.
• Eleverna blir fortare säkra på stavning eftersom de verkligen vill att allt ska vara rätt. Olika stavningsprogram hjälper eleverna att själva se att något är fel och att rätta till det.

 Ja, egentligen kan jag inte se en enda nackdel med det här arbetssättet. Visst är det struligt ibland med alla inloggningar, mappar, nätverksuppkopplingar och synkroniseringar som inte fungerar. Men för det mesta går det bra och fördelarna överväger klart.
Dessutom varvar vi skrivandet med pedagogiska spel som ska underlätta hanterandet av tangentbordet, och andra enkla spel som uppmuntrar till läsning.
I årskurs 2 tar vi in pennan i skrivandet och lär eleverna att forma bokstäverna rätt. Men då behöver vi bara lägga några veckor av tiden på det, i stället för hela årskurs 1.

Hm… nu peppade jag visst mig själv lite. Det behövs ibland.

Föreläsning i soffan

Nu har jag testat ett helt nytt sätt att ta in en föreläsning. Att ligga i soffan och lyssna och se på Elza Dunkel, (från den 26 oktober) samtidigt som jag antecknar i ett word-dokument och reflekterar över det hon säger. Mycket behagligt! Och intressant förstås.

Hon drar många intressanta historiska paralleller både vad gäller samhällsutvecklingen i stort och synen på lärandet. Hennes tanke om att läroböckerna (tack och lov inte de andra!) kan vara "utrotade" om några år, är oerhört spännande. Ska man fundera vidare så kanske skolan verkligen är "utrotningshotad" den också, såsom den unge mannen säger i länken på mitt inlägg den 19 oktober?

Hon återkommer ofta till att vi vuxna inte ska tro att eleverna/barnen kan allt. Vi har en vuxenerfarenhet som vi kan använda när vi möter eleverna ute på Internet och i samtal med dem. Tekniken är underordnad.
Hennes begrepp "i rummet" är tankeväckande, för mig och jag ska försöka börja använda det i stället för IRL. Internet och det vi har kallat "IRL-världen" är tillsammans det riktiga livet. Här lever många ungdomar, men också vuxna, stora delar av sitt liv och visst är det verkligt! För att skilja begreppen åt kan man i stället använda "i rummet". Bra! Det låter inte så värderande, bara platsangivande.
Under föreläsning använder Elza Dunkel en del liknelser som gör det lättare att förstå hur absurt vi hanterar Internet och informellt lärande i skolan. Hon har bland annat lånat bilden av "mentala hästkärror" som vi använder oss av i skolan och synen på lärandet. När man tillverkade de första bilarna såg de ut som en variant av gamla hästkärror, för man hade ingen annan idé om vad en bil kunde vara. Skolans bild av lärandet är en variant av detta. Vi (lärarna) vet inget annat än skolans lärande, det informella lärandet som ständigt pågår utanför skolans ramar har vi inte tagit till oss än. Och vi låter det definitivt inte påverka lärandeprocessen i skolan. Jodå, en del av oss har det, men inte tillräckligt många och kanske inte i tillräckligt stor utsträckning. Inte jag heller.

När jag ska påbörja min undersökning om vad mina elever gör på nätet, ska jag anamma hennes uppmaning att samtala med eleverna och sitta ner i lugn och ro med dem. Jag ska se om jag kan få göra det både med mina ettor och med min förra klass, alltså de barn som nu går i klass 4. Sen får jag fundera ut ett bra sätt att redovisa resultatet på. Hm...

Sömnlös

I natt kan jag av olika anledningar inte sova. Vad gör man då? Jag gav i alla fall upp sömnförsöken och satte mig vid datorn. Antar att det är ganska vanligt, eller? Hittade Elza Dunkels forskningsblogg, där hon den 21 oktober skriver om en ny forskningsrapport. Med tanke på våra uppgifter både om etik på Internet och medievanor hos barn, låter det synnerligen aktuellt. Elza Dunkels forskningsblogg NÄTKULTURER.

Jag vill tacka er alla för två fantastiska dagar på utbildningen! Fullmatat med intryck och avtryck...
Nu tror jag dessutom att vi har börjat lära känna varandra på riktigt. Mycket roligt!

Slutet för skolan?

Ja,om vi får tro den här unge mannen kan det kanske bli så? An Open Letter to Educators

Under Multimediabyråns temaflik finns mycket att hitta...

Vuxennärvaron

När jag läste om "Ungas integritet på nätet", gillade jag parallellerna som drogs mellan vuxennärvaron i "verkligheten" och den på nätet. På skolorna är vi väldigt noga med att det ska finnas vuxna ute på varje rast. Det ska vara utbildad personal på fritidshemmet och på fritidsgården. Om vi får veta att det finns platser på skolgården eller i korridorerna där elever kränks, ser vi till att ha extra uppsyn över just de områdena.
MEN vad gör vi vuxna på nätet? Vi flyr fältet (okej, lite drastiskt kanske...), men vi har abdikerat detta område för att vi kan för lite om det. Vi har missat poängen ganska mycket tror jag. Vi kanske inte behöver kunna mest? Tänk om bara vår närvaro och vårt intresse för vad som händer ute på Internet kan få barnen/ungdomarna att känna sig tryggare och vilja diskutera mer med oss om det de upplever? Kanske vår blotta närvaro kan få de som kränker att hejda sig lite?
Äsch, så enkelt är det ju inte, det fattar till och med jag, men det kanske finns ett korn av sanning i det?

Nätet är inte bara av godo

Fredagsmys med tacos väntar - måste bara få in den här länken först: Nätet är inte bara av godo. Hittade den på Aftonbladet.

BRIS

Rensade i den ofantliga högen med oöppnad post och gamla tidningar som jag inte orkat/hunnit läsa. Där låg också det senaste numret av BRIS-tidningen som denna gång handlar om mobbing. Där finns mycket läsvärt, bland annat länktips till denna sida: Ungas integritet på nätet. Flera artiklar i numret berör just mobbing på Internet, bland annat finns en intervju med Ann Frisén, professor i psykologi vid Göteborgs Universitet.

Vad är etik?

Nu är min startnyckel färdig. Tror jag. Antar att jag kommer att pilla på den lite till under veckan som kommer. Den blev fruktansvärt pretentiös men jag orkar inte göra om den - take it or leave it.
Nu sitter jag och försöker minnas hur jag började och inser att man kanske borde ha fört någon sorts anteckningar över hur processen framskridit. Men det är för sent för det nu.

Jag valde att arbeta med "pro ana"-problematiken. Dels kände jag verkligen för att få rikta mig mot andra åldersgrupper än 7-åringarna i min klass. Dels har jag en systerdotter som ganska nyligen börjat tillfriskna från ett allvarligt anorektiskt tillstånd. Dessutom har jag en 16-årig dotter som för ett år sedan uttryckte farhågor runt sin egen självbild och sina matvanor. Jag riktar in min startnyckel mot kollegor, andra vuxna och säkert gymnasieelever. Min systerdotter anser, med all rätt, att framför allt tjejers självbild måste diskuteras även på högstadiet, men om min startnyckel passar just där är jag mer osäker på.
Jag började med att läsa Aftonbladets artikel som vi fick som länk till uppgiften. Just den artikelserien är min systerdotter väldigt kritisk till eftersom den har använts av "proanas" som inspiration.  Aftonbladets intentioner har säkert varit goda, men om de tänkt steget längre och försökt överblicka konsekvenserna av artiklarna är väl mer tveksamt.
Efter denna läsning började jag söka på Internet och sant är det att "den som söker ska finna". Jisses vad material det fanns att använda sig av. Jag har verkligen försökt hitta en röd tråd att förhålla mig till men det var inte lätt. Till slut tror jag ändå att jag "fick ihop" det hyfsat - ni får avgöra det i nästa vecka.
Det roligaste var i alla fall att jag fick testa många av de verktyg vi lärt oss under kursen. Det blev Sumo Paint och Photo Story som de viktigaste hjälpmedlen. Avancerade bildsökningar har jag ägnat mig åt till förbannelse och dessutom tappat bort mig ideligen. Jag har tittat på Flashback, ett forum man kan ha många synpunkter på. Nationalencyklopedin, Wikipedia och Läkemedelsverket kom också till användning. Och så har jag förstås hittat ett antal bloggar och andra sidor där tjejer med anorexia skriver ut sin ångest. Usch!

Etik på Internet handlar om betydligt mer än vad som är lagligt eller inte.

Jag sliter mitt hår

Nu har jag suttit länge och funderat på hur min lilla etik-redovisning ska se ut. Jag började bra tycker jag själv, men efter fyra bilder som inte ens är färdigredigerade, har jag kört fast. Huvudet är fullt med bilder av och texter om utmärglade tjejer och deras rop på hjälp. Klart att jag blir nedstämd, men framför allt förbannad! Här tangerar man verkligen det tragiska fallet med självmordet på Internet, genom att flickorna pressas via fasansfullt extrema självsvältsdieter och snedvridna skönhetsideal, och några tittar på och uppmuntrar... Fy fasiken!

Länkar till ett inslag från Rapport där Eva Ikonomidis Svedmark säger en del intressant om etik och moral på Internet: "Man kan fundera en del på vår moral och etik"

Karusell i skallen

Ojojoj! Nu snurrar tankarna i huvudet. Dels handlar de om hur etikprojektet ska landa. Som jag känner just nu ska jag ta mig an "pro ana"-problematiken. Jag tänker mig att man kan rikta sig till sina kollegor eller till äldre elever (gymnasiet kanske?), men definitivt inte till mina 7-åringar förstås! Ideer och infallsvinklar finns men jag får inte riktigt struktur på dem. Jag måste fånga en röd tråd och hålla fast vid den. Jag har en expert i släkten och tänker rådfråga henne i helgen, hon är en klok 19-åring. Och det ska ju vara en startnyckel, inte ett helt tema. För min del kommer det som vanligt handla om att begränsa sig och inte dra iväg för långt och försöka omfamna hela problematiken. Etik på nätet var det visst.

Sen funderar jag på "bilden av min verksamhet". Vi har det extremt turbulent på min arbetsplats nu och det sätter sina spår i hur man uppfattar sitt yrke och hur man ser på framtiden inom det. Frågan blir då om man ska knyta an till det, eller låtsas att funderingarna inte finns och göra en rosaskimrande och kanske lite falsk bild av "verksamheten"?
Någon av kurskamraterna tog upp frågan om man ska hålla sig till IKT-temat i den här presentationen, men då tror jag att vi snävar in det för mycket och riskerar lite tråkiga, torra bilder. Skolan är ju så MYCKET! Jag tror vi kan få jättespännande bilder om vi får skapa presentationer av allt möjligt inom skolans värld.
Fast jag förstår samtidigt om man tycker att vi ska hålla oss till kursämnet och kommer förstås att respektera det om det är så det ska vara. (Varför kan jag inte komma på och säga vad jag tycker vid lektionstillfällena? Jag måste alltid hem och tänka först. Det kanske blir bättre när jag blir äldre...?)

Men i huvudet snurrar också tacksamhetstankar. Tänk vilken tur att jag får gå den här utbildningen och satsa på mig själv och min utveckling som människa och pedagog. Tänk att jag får träffa så härliga människor och att jag får nya vänner. Jag vill ha mer - det är så länge till nästa gång.

Skaparglädje hemma

Idag var jag bara tvungen att testa mina nyvunna kunskaper i Photo Story så fort jag kom hem. Vilket fantastiskt roligt program och bara att ladda ned! På drygt fem minuter (så lätt programmet är att använda!) hade jag skapat en ny presentation - när mina barn gör köttbullar. Till detta lade jag Queens "We are the champions..." och min lycka blev fullständig när jag fick till musiken perfekt! Jaja, det var verkligen inget mästerverk, varken bild- eller textmässigt - men ändå...
Glad i hågen visar jag detta för mina barn. Sonens reaktion: Mamma! Vad har du för problem? (Till saken hör att han är 14 år och bara road av sina egna skämt.) Dottern säger: Jag förstår verkligen inte vad som är kul? (16 år och MYCKET svårroad.)
Mitt "problem" är att jag har väldigt mycket barnasinne kvar och att det här verkligen är roligt och dessutom ser proffsigt ut!

Kunskapssyn och fusk

I helgen hade jag en mycket intressant diskussion med en 18-årig, framåt kille. Han är piratpartist och ”datanörd” ut i fingerspetsarna och jag känner mycket avhakad när det gäller mina relativt magra datakunskaper. Men! Denne unge student som jag trodde var extremt liberal i användandet av datorer och internet, visade sig vara väldigt reaktionär i ett avseende. 

När vi träffas brukar vi lösa korsord, en och en eller tillsammans alltefter stundens ingivelse. Den här gången uppstod en fråga om en större ö i en svensk sjö och vi ”hade det på tungan” men kom inte på namnet. Jag föreslog helt sonika att vi kunde ta internet till hjälp för att få fram svaret. Men icke – det var fusk, enligt den unge mannen.

”Fusk?”, ifrågasatte jag. ”Det är väl inte mer fusk än att vi frågar varandra?”

”Jo, man ska kunna det själv. ”

”Men vi kan det ju inte själva! Och vi lär oss ju något, det är väl inte fusk?”

”Jo, det är fusk för på nätet finns all samlad kunskap, då är det fusk.”

För mig var det här en mycket intressant diskussion. Vi kom inte längre trots att vi fortsatte att tjafsa med varandra en god stund. Men mina funderingar runt min egen kunskapssyn väcktes återigen. Jag tror att samhällets och skolans kunskapssyn måste ställas på ända och diskuteras mycket mer framöver. Och tydligen gäller det även bland unga människor och inte bara oss gamla stofiler.
Är det intressant hur jag kommer på ett svar om jag samtidigt lär mig något nytt? Är det skillnad på om datorn ”ger” mig ett svar eller om en fysisk person gör det? Vad är viktigast – att jag inte kan lösa korsordet alls eller att datorn/internet hjälper mig och att jag samtidigt ökar mitt eget kunnande?
Jag har inte tänkt färdigt runt allt detta men en sak vet jag att jag gärna gör – jag ”fuskar” och jag lär mig.

Länkning

Ha! Jag kan länka lite snyggare i mina inlägg nu!

Inte helt lätt

Nu har jag ägnat en stor del av dagen åt bildredigering. Jag har använt mig av Sumo Paint, men ska villigt erkänna att det inte blev så som jag tänkt mig från början. Det finns många funktioner i det programmet som jag inte blev klok på och andra som var roliga men kanske inte så användbara just nu. Jag vet inte heller hur jag ska använda det programmet med eleverna eftersom de är så små. Jo förresten, möjligen som ett komplement till skrivandet? Men det är kanske inte bildredigering jag ska lägga tyngdpunkten på för min egen utveckling, även om det är jättekul att kunna använda det för "husbehov".
Nu blev det till slut en bild som jag är hyfsat nöjd med, men antagligen bara för ett tag. Det är en del av tjusningen tycker jag. Man kan fundera, lära sig mer och förbättra. Allt är inte hugget i sten, trots att man lagt ut det för publicering.
Valet av bild är ju inte lätt. Jag vill ha en bild som jag tycker om. Den ska säga något om mig. Jag ska helst ha tagit bilden själv. Men så ska den stå för något mer och jag vet inte riktigt vad? Min utveckling inom IKT? En snäcka, som jag hade förut, tar sig ju sakta framåt men lämnar också lite slemmiga spår. Usch då! En daglilja som det blev nu då? Tja, den slår ju ut i full blom så småningom - om än bara för en dag. Den får duga så länge.

PDF-fil till frukost

Visst är det konstigt att man formligen slänger sig över datorn de dagar man har självstudier. Frukosten står fortfarande och väntar på köksbordet, men den enda fil jag har sett till är den PDF-fil jag lyckades skapa precis. Så ännu en gång blev man så överladdad, att tankarna direkt går till skolan och funderingar över hur jag kan använda denna nya kunskap där.
Och precis som många andra sagt redan; det finns så mycket man kan göra. Nu fortsätter jag att dra parallellerna till mat  -  om smörgåsbordet dignar av för mycket mat och jag inte får översikt på vad som bjuds, tenderar  jag till att bara ta av det jag redan känner till. Jag håller mig till köttbullarna, sillen och potatisen för jag vet hur det smakar och jag gillar det.
Utbildningen vad gäller datasmörgåsbordet känns som att man har någon som står bredvid, som berättar vad rätterna består av, som försöker förklara lite hur det smakar och som peppar: prova en liten smakbit, du kommer att gilla det. Så smakar man och gillar det och undrar varför i herrans namn man inte smakat tidigare?


(Nu är det nog dags för frukost "irl".)

Rensning

Nu har jag rensat i min blogg. Känner mig väldigt dum eftersom jag hade missförstått syftet med bloggen. En ärlig kommentar är bra ibland, så man inte fortsätter att göra bort sig. Nu får jag väl se denna malör som en del i mitt framåtskridande.
När jag plockade bort ett inlägg helt försvann också delar av en text som ändå är relevant, så den återkommer här i redigerad form, men tyvärr feldaterad:

Igår var jag ju tvungen att omvärdera mina tankar runt bloggandet med de yngsta eleverna och i natt har en del tankar tydligen mognat ytterligare.

Via http://skolvaskan.pedagogbloggar.se/, hittade jag http://tegelbobarn.se/?author=1 som ett exempel på hur man kan använda en blogg för att elever och föräldrar ska följa arbetet i klassrummet. Vilket enkelt upplägg egentligen, men någon ska ju komma på det! Tänk vad kul att ha en blogg där både elever, föräldrar och lärare deltar aktivt.

Jag och min kollega har så mycket gratis i ett sådant arbete. Eleverna skriver ju redan på datorerna trots att de bara gått i skolan fyra veckor. De är faktiskt inne i ett process-skrivande, eftersom de bearbetar sina texter, har mottagare till dem och för dialoger med oss lärare om det de skriver.

Att börja blogga med dem innebär ju egentligen bara att utöka deras arbete en smula och få in fler  omedelbara mottagare till deras arbeten. Att få direkt feed-back av mamma eller pappa på det man skrivit i skolan kan ju bara göra skolarbetet än viktigare? Det kanske också är ett sätt att indirekt öka kraven på dem, eftersom de säkert VILL anstränga sig mer när de får fler läsare. Skolan ska ju dessutom ha ett samarbete med föräldrarna och ge dem insyn i arbetet. Alltså ett lysande tillfälle att slå två, tre, fyra(?) flugor i en smäll.

Schemaläggning

"Läroböcker, ämnesuppdelning och 40-minuterslektioner begränsar.
Bloggar, wikis, foto, film och digitala verktyg möjliggör.
Den tekniska utveckling som skett (och sker) i samhället de senaste åren måste sätta sina spår i skolan, med tydliga mål, öppna uppdrag med verkliga mottagare, t.ex. genom webbpublicering. Och framförallt att våra elever varje dag möts med respekt och kärlek."
Citat av Joachim Thornström på bloggen http://skolvaskan.pedagogbloggar.se/


Det första vill jag diskutera mera. På min skola för vi in ämneslärarsystemet redan i årskurs 4. Vilket enligt mitt tycke tyvärr omöjliggör mer än vad det ger.

Om att processblogga

Jag har valt att följa Broängens ettor. För mig var det ett enkelt val, eftersom jag själv arbetar med en årskurs 1 för tillfället. Frågan om det går att processblogga tillsammans med elever som inte är äldre än sex, sju år tycks ju självklar efter att ha läst den bloggen. Frågan blir snarare om JAG kan? I klassen, som man får följa under ett och ett halvt år, finns en oerhörd lust till att använda IKT i ett mycket bredare perspektiv än vad jag trott vara möjligt inom skolans värld, speciellt i de yngsta skolåren. Frågan om tidsaspekten är svår. Det är oerhört mycket man ska hinna med i ett klassrum. Av tradition ”måste” man arbeta sig igenom ett antal arbetsområden. Att ha modet, våga ta steget och ägna tiden åt detta nya kräver att jag som pedagog verkligen har funderat över min egen lärarroll och vad mitt arbete ska utmynna i. Jag har ofta sagt att det inte bara handlar om att ge eleverna goda kunskaper, självklart måste de få dessa, men de ska framför allt bli kompetenta samhällsmedborgare. Och ja, där besvarade jag ju frågan. Om mitt mål är att skapa medborgare som kan ta aktiv del i ett demokratiskt samhälle, då måste jag omvärdera tidsaspekten och våga gå ifrån den traditionella undervisningen och skapa tid för ett nytt arbetssätt. Kunskaper erhåller eleverna på så många olika sätt, den traditionella rollen för skolan som den enda kunskapsförmedlaren är helt enkelt inte gångbar längre. Däremot kan jag förvalta tiden så att de får möjlighet att hantera sina kunskaper på ett sätt som gynnar deras utveckling.

De yngsta eleverna examinerar vi ju inte på samma sätt som de äldre eleverna i grundskolan. Däremot är ju ett processinriktat arbetssätt, oavsett vilket egentligen, utmärkt att använda som underlag för en formativ bedömning och ta med i ett skriftligt omdöme, ett utvecklingssamtal och i utformandet av en individuell utvecklingsplan. Ett processbloggande blir bara ytterligare en del i ett sådant arbete som vi redan tillämpar.

En blogg bör enligt mig innehålla flera olika dimensioner: den ska vara estetiskt tilltalande, gärna ganska enkel med ett tydligt upplägg. Det får inte finnas för mycket synintryck på sidan då jag lätt ”tappar bort” mig. Texterna bör inte vara alltför långa (INTE som mina egna – jag vet!) För mig får det gärna finnas en personlig touch i texterna, då tycker jag att de blir mer intressanta att läsa. Bilder som illustration till inläggen är trevliga, men inte heller de får bli för många. Att följa en pedagogisk blogg blir mycket mer intressant om elevernas arbeten synliggörs på något sätt. Det ska inte bara vara läraren som kommer till tals. Broängens ettor lyckas väl med detta tycker jag. Länkar till andras sidor och tips är förstås värdefulla eftersom de hjälper mig att hålla mig uppdaterad med vad som händer inom IKT, men det är bra om man redan av länkrubriken förstår innehållet. Jag tror att man kan hålla sig hyfsat ajour genom att följa några intressanta bloggar inom området. Ofta hänvisar de till andra bloggar, hemsidor och forskning inom pedagogik. Jag tror att man måste inse att man inte kan omfatta allt. Välj ut den bit du känner passar dig bäst, börja med den och utvidga vartefter du har behov. Speciellt i början kan det bli för stort om man tror att man ska kunna hänga med i allt.

Mitt nästa projekt blir att läsa rapporten från Broängens ettor http://skolvaskan.skolbloggen.se/files/2010/06/Broängens-ettor-projektrapporten.pdf

Och nu blev det ju långt igen… Suck!

Stenhagens dag

Västra Stenhagenskolan, "Att skriva sig till läsning"

Igår var det Stenhagens dag. Massor med människor och föreningar deltog genom att visa upp sig på olika sätt. Vår skola deltog också förstås. Bland annat visade vårt arbetslag upp hur vi arbetar med "Att skriva sig till läsning med hjälp av dator". Så taggad jag blev när jag fick berätta om vårt arbetssätt för besökarna. Då kände jag verkligen att jag brinner för det här arbetssättet och att jag faktiskt kan argumentera för det. När besökarna dessutom blev imponerade av både arbetssätt och elevtexterna vi visade upp, kändes det riktigt bra.

Hur ska jag blogga/jobba?

Efter att ha ägnat förmiddagen åt att läsa olika artiklar på nätet och letat upp en pedagogisk blogg att följa, är jag helt utmattad. Jag inser att jag kan väldigt lite, men också att man inte kan omfatta/omfamna allt på en gång. Nu gäller det att sovra och att försöka ta ett steg i taget.

Först var jag helt övertygad om att en blogg inte kan användas av de yngsta eleverna i grundskolan. Möjligen kan man starta bloggandet i årskurs fyra. Nu har jag läst och funderat och inser att det beror på vilken syn man har på lärandet.

När jag har följt ”Broängens ettor” (http://broangensettor.blogspot.com) börjar jag också förstå vidden av IKT i lärandet på ett helt annat sätt än vad min föreställningsvärld rymt innan. Liza Greczanik (http://itforpedagoger.skolverket.se/erfarenheter/Svenska/bloggen_vacker_skrivlust/) ser inga begränsningar för att använda bloggen i undervisningen och det finns kanske inga sådana?  De här pedagogerna har fått mina tankar att gå i en annan riktning: Det är kanske pedagogens mod, vilja och övertygelse, parade med kunskaper i läroplaner och kursplaner, som styr vad som är möjligt mer än något annat? Något som jag också måste fundera mycket mera över är maktförskjutningen i klassrummet som sker när eleverna får ett grepp om sitt eget lärande. Intressant!

När det gäller mitt eget bloggande handlar mina tankar främst om att hitta en bra balans. Vad är etiskt försvarbart? Vad kan jag lämna ut om mina elever? Mina kollegor? Vad kan jag lämna ut av mig själv? Min familj? Samtidigt vill jag ju verkligen att det jag skriver ska vara läsvärt och ibland lite roande också. Ett igenkännande leende får gärna dyka upp på läsarens läppar. Jag tror också att allt blir lite roligare om man bjuder på sig själv och ser på livet med humor, eller galghumor när så krävs.

Jag har alltid tyckt att skrivandet är roligt och möjligheterna att bearbeta mina egna texter är också kul. Här har jag alltså fått fram två viktiga faktorer för MITT bloggande (andra tycker säkert annat): processkrivandet och mottagare av mina texter gör det egna skrivandet meningsfullt för mig. Det bör ju rimligen få konsekvenser för mitt arbete med eleverna...

Synbart kaos

Idag hade vi en lärarstudent på sin första praktik hos oss. Det är alltid lika roligt att få den sortens besök i klassrummet, för man måste ta sig en funderare över vad och varför man gör på ett visst sätt. Efter ganska många år i yrket fattar man en hel del beslut med hjälp av ryggmärgen, och oftast blir det nog ganska bra. Men det skadar inte att medvetet reflektera över sitt arbete ibland och här är lärarstudenterna ovärderliga.


Jag och en kollega hade alltså en lektion med 19 små, mycket livliga och hjälpbehövande 7-åringar, som alla skulle logga in på datorerna samtidigt, öppna sin klassmapp, öppna sin personliga mapp, välja rätt undermapp, öppna och namnge ett nytt dokument, infoga datum och sedan skriva hur gamla de är, avsluta med namn, klicka på utskrift och spara sin text. De som hann allt detta fick skriva om något valfritt efteråt. (Vilket verkligen är mycket spännande att se och läsa!)
Svetten rinner och man undrar faktiskt vad man sysslar med när det plötsligt känns som att 867 ungar river och sliter i en för att få hjälp samtidigt. Fast oftast brukar vi se humorn i hela situationen och blir överlyckliga när barnen stolt visar upp sina alster. Men hur i hela friden försvarar man detta synbara kaos inför en väldigt ung och ambitiös student? Jag tror jag lyckades ganska väl ändå eftersom jag verkligen tror på metoden, och framför allt ser jag ju att vi lyckas med individualisering i en utsträckning som aldrig förr. Eleverna får verkligen möjlighet att skriva i sin egen takt och kan gå vidare just där de är. Men för en lärarstudent som är ute på sin första praktik är det kanske lite svårt att uppfatta individualiseringen bland elever som gått i skolan blott fyra veckor?

Vad är tillåtet?

Hm... problemen startar direkt! Nu sitter jag här och har precis kommit på att jag kan lägga in länkar. Men vad får man länka till? Måste man fråga om lov? Antar att vi har någon kurslitteratur som tar upp detta, men just nu är jag så uppfylld av det roliga med bloggen att jag inte har tid att läsa.
Lägger också in en länk till en mycket framåt och driven ung dam. Hon kandiderar för Piratpartiet till kommunalvalet. Jag är inte Piratpartist, men de driver många frågor som vi lärare kan behöva fundera på. Även om vi inte gillar allt och även om allt inte är lagligt, så använder eleverna internet på ett helt annat sätt än vad vi gör.

alltid en början

Jaha, förhoppningsvis har jag lyckats med att skapa en ny blogg nu. Ännu vet jag inte riktigt hur jag ska använda den här sidan, men förhoppningsvis klarnar det vartefter.


"IKT" står i alla fall för lärarlyftskursen jag haft förmånen att påbörja den här veckan.
"Lite till" blir kanske en del om arbetet i skolan.


Jag blir lite överväldigad av den här kursen.
Igår snurrade det bara i huvudet av alla intryck och alla nya människor. Hur ska lilla jag klara av den här utbildningen? Nästan alla verkar ju ha gått en massa datorutbildningar och här kommer jag som bara är självlärd!